Det slutar med en tom hiss och ett brustet hjärta.
Nu vet du det. Nu vet du redan slutet.

Början är en onsdag och en korridor med en grön heltäckningsmatta. Där går han. Han som går som att allting löser sig och nu är han på väg mot hissen på 33e våningen. Han ler för att solen lyser, klockan är 16:02 och det är början av augusti. Hissknappen lyser gul under hans pekfinger när han trycker in den.

Den här berättelsen handlar också om henne. Hon som just nu står i en hiss på väg neråt i ny sommarklänning. Den är gul och hon har fräknar på överläppen. Hon möter sin egen blick i hissens speglar. En hiss som en låda av spegelglas och fuskträpaneler. Klockan är som sagt 16:02. Hissen bromsar mjukt och dörren öppnas.

Där står han.

Där står hon.

Han ler då han kliver in i lådan av spegelglas och fuskträpaneler. De möter blickar och hon biter i sin underläpp. Tittar ner lite snett. Hans blick som stannar kvar och hans leende över en flickas snabba rodnad. Han är ju en sån som går som att allting löser sig. Han är inte rädd för att hålla kvar blickar.

Det är en stad i 28,1 graders augustivärme och de färdas mellan våning 33 och marken. De åker mellan våningsplan och han är inte rädd.

Han gör henne nervös fast hon inte vill det.

”Dig har jag inte sett innan. Det hade jag kommit ihåg.” säger han och hennes kinder blir röda fast hon inte vill. ”Jag har precis börjat jobba här. På våning 35. Har du jobbat här länge?”, ”Jag berättar över en kopp kaffe.” svarar han och när de går ut ur hissen gå de tillsammans.

En tom hiss.

Ett hjärta som kommer brista fast det just nu slår som att allting löser sig.