på nittiotalets slut habiterade jag de norrländska skogarna
verkligheten var kristen och fylld av krigsförbrytare
allt var hot, ingen var en vän och det mesta var trist

i brist på vettiga samtal läste jag några böcker om dagen
sjöng hemliga låtar på hemliga platser
med ord som jag visste hade en publik som jag

nonlokalt sammantrevande och närande till en grad
ni måste förstå till vilken
då hade jag inte klarat mig utan

nittiotalets feministiska uppvaknande i ani's nävar
mansun's skeva äckel och posthumanism
wannadies och backfish ropar från skellefteå

ord om just mig, just där, inte ensam i utsatthet
hat mot människan, önskan till utlopp för kärlek
you grow your hair, thinking will get you out of here

sen umeå och konserter med ray wonder och
är det bara jag som förstår att detta är världsklass
barndommens fantasy övergiven för satir om upplysningspsykos

crowley's snåriga protonördism, antiesoterik och kassa skämt
ilskan över att alla är så efter, vi var modernare
i mitt fjortispunkgäng än mina klasskamrater på hum

var är alla moderna människor i sverige och
sture dahlström räddade mitt liv åter och igen
reste min svajande röda mojo och vaccinerade mig mot bonnier

börjar ni förstå, det kan rädda liv
och inte genom goda råd
påminnelser och känsla

under tvåtusentalet för att visa att inspiration
och avsaknad därav inte finns
för en skrivare

men att det bara är bra när man vet vad man gör
herregud vilken trist mening att skriva
ändå bättre än alternativet

under dödtiden i storsta levde jag bara på lokaltrafiken
ondskefullt berövad av vänskap och musik
påminnde mig thompson och burroughs återigen

hunter visade gränserna för vad som var möjligt
och vad som verkligen inte gick

william visade perfektion som berättare och avdramatiserade

"And a writer-
a writer lives the sad truth like anyone else.
The only difference is-
he files a report on it"

även detta:
chet baker, jay jay johanson och luomo
som visade mig kraften i det illusoriskt ytliga

exorsism och sorg, panik och att landa
att inte bli avbruten, lärde mig aldrig tala
nils ferlins postmodernism kittlar mig på fyllan

jag på hans torg efter en hemsk jävla natt
trycker en fimp i hans mun
särar mina svettiga ben i förtigradersolen

minns när roffe tolkade hans texter i blues
och den fruktansvärt lama bilden på skivomslaget
han sitter på café blåser rök o stirrar ernstangstigt i fjärran

samlar pondus med tunga ord
så folk faktiskt litar på mig
när jag hävdar att lemarc och gadd är bra

jag kan gå länge, vilket jag också gör
"det finns inget bättre än när det vänder"

jag har jobbat på många platser men
hittils gillar jag det konstnärliga bäst
i alla former, ändå blir jag kock as we speak

min superkraft är paradoximmunitet
och dissassosiativ tolerans

jag ville bli den bästa läsaren
och kan därför i min skugga skriva
mycket bättre än jag gör

h c andersens stuprörssmala byxben - stilikon
céline ger tyngd i kontrabasen
svensksjukan fryser exilisten genom sydamerikas
stilla dagar på floden
till ett block

kissar mot vinden
visslar när jag kissar
skriver med nykissade händer

står på Berget vid östra
kissar i handen och slänger upp
när det bryter ljuset skapas linjer
på vilka jag kan flyga

hacka inte på orden, de kan ta stryk
och fixar det vi kräver
det är alltid dig det är fel på

mitt knä försämrar våld och dans
den äckliga smaken dödar mat och sång
men trots mina dåliga ögon