Jag umgicks mycket med en kille som hette Martin vid den här tiden. Han jobbade ytterst sporadiskt vid en fabrik som tillverkade handtorkare åt allmänna toaletter. Han var som mig, trött på jobbet och allmänt desillusionerad. Jag jobbade vid denna tid som köksbiträde på ett stort dårhus. Vi kompletterade varandra bra. Martin hade, som man säger, ett vinnande utseende som lockade till sig tjejer. Dessvärre var han blyg och saknade sociala färdigheter. Han kunde liksom inte spela spelet. Jag har alltid varit ful men bra på att snacka skit. När Martin hade lockat till sig flickorna såg jag till så att de stannade kvar genom att låta käften gå och dra vitsar.
Det var en fin tid.
Men man blev hungrig.
Det var Martin som kom på idén att vi kunde smyga iväg till villaområdet under nätterna och stjäla mat. Så det gjorde vi. Varje natt så smög vi omkring i trädgårdarna och drog upp potatis och lök. Vi plockade vinbär, rabarber, gräslök, morötter och rädisor. Vi ryckte upp allt vi fann och stoppade i en stor säck. Vi kokade allt tillsammans i grytor och det gav både mättnadskänsla och en del näring. Det gick att överleva på det.
Villaägarna började sätta upp små nätstängsel runt sina landen. De trodde väl att de hade fått kaniner eller något som besökare. Det var låga stängsel. Man klev lätt över dem. Vi fortsatte med att rycka upp potatis och lök. Ibland drog vi ned byxorna och under en hel del fniss och undertryckt skratt så satte vi oss på huk och sket i jordfårorna. Villaägarna möttes varje morgon av stora, rykande färska skitkorvar som glänste i morgonsolen. Lagom till morgonkaffet på altanen.
Ryktet spred sig bland höghusområdets snedseglare. Martin bodde granne med en stor zigenarfamilj. Det var riktiga zigenare där männen klädde sig i svarta gabardinbyxor.
Jag har alltid undrat var de köper dessa gabardinbyxor?
Vi mötte några av dem i hissen en tidig morgon. De undrade var vi hade köpt all potatis och lök någonstans. Hade vi fått ett bra pris?
- Det finns borta vid villaområdet. Sade Martin. - Det är bara att gå dit och plocka!
Zigenare håller ihop och delar gärna med sig till andra zigenare. Vi fick konkurrens och gick inte dit något mer.
- Lägg en korv och tacka för maten!
Sade vi till dem.

Den hösten smög det omkring fullt med zigenare i villaträdgårdarna. De tog vad de ville ha, drog ned byxorna, satte sig och sket och smet iväg innan solen gick upp. Roliga människor.
Villaägarna tyckte dock inte det var så roligt.
Inte ens en vältränad kanin på anabola kan äta så mycket grönsaker och bär, än mindre prestera sådana mängder med avföring. Villaägarna började bli på sin vakt.
En tidig morgon så satt Ulf, en morgonpigg medelålders tvåbarnsfar vid sitt köksbord och drack sitt kaffe innan han skulle iväg till sitt förbannade jobb. Han tittade ut genom fönstret och kanske funderade Ulf på vad dagen skulle bära i sköte? Kanske tänkte på sina gamla drömmar? Rockstjärna eller racerförare blev han aldrig, men han hade fått ett rätt så bra liv i alla fall. Lite tråkigt kanske, men när han kom hem så skulle han smyga ut till friggeboden och ägna sig åt sin digra samling av porrtidningar en stund. Kärringen har fyllt fyrtio och mitt skägg börjar bli grått, tänkte han. Men jag har mina porrtidningar i alla fall och till lördagen så får jag vara ifred för då tar hon ungarna och åker till Ullared.
Inget tog udden av villalivets banalitet såsom en heldag ute bland trädgårdsredskapen och porrtidningarna i friggeboden. Just nu var han inne på asiatiska kvinnor men han hade börjat snegla på en tidning borta vid järnvägskiosken som hette Teenager. Han var i den åldern nu. Gubbsjukan klöste och rev i skrevet på honom. Han bestämde sig för att köpa och provrunka den tidningen efter jobbet.
Ja va fan, det här kan nog bli en bra dag trots allt!
Tänkte han och reste sig upp för att spola av kaffekoppen i vasken så som frugan hade sagt till honom att alltid göra. Först gå till fabriken och svetsa ihop lite plåt, tänkte Ulf, sedan kiosken och en duktig runk i friggeboden.
När man är över fyrtio så handlar allt om att se de små ljuspunkterna framför sig och att ta en dag i taget. Man får såga sig fram till pensionen. Det är vad det handlar om. Långa, kraftiga drag, tänkte Ulf och kastade en blick ut genom fönstret och såg en svartmuskig man med vattenkammat hår som satt på huk och sket i hans morotsland.
- Men vad i helvete!
Ulf sprang genast ut i trädgården och kastade sig över zigenaren som inte ens hann knäppa sin byxor innan han blev överfallen av en skäggig man i blåställ som verkade helt galen.
För bara några minuter sedan hade Ulf suttit och funderat på vad dagen hade i beredskap åt honom. Inte i sin vildaste fantasi hade han kunnat föreställa sig att han skulle rulla runt i sitt morotsland och slåss på liv och död med en vattenkammad man i svarta gabardinbyxor. Grannarna hade börjat vakna så smått och både såg och hörde spektaklet ute i Ulfs trädgård. Någon ringde till polisen.
Smockorna och sparkarna haglade. De rullade runt och satt ömsom på varandra och matade på med slag och örfilar. Ulf slogs för sitt liv. Zigenaren slogs i panik, han ville bara komma loss därifrån. Kalabaliken var total. Senare, i polisförhöret, så sade Ulf att det hade känts som om han hade slagits med en djävul i svarta gabardinbyxor.
Vad i helvete är det som händer? Tänkte Ulf. Jag rullar runt och slåss för mitt liv i mitt eget morotsland och jag har inte ens hunnit stämpla in på jobbet ännu!

Hur dagen slutade för Ulf vet jag inte, men jag läste senare i tidningen att polisen hade haft fullt sjå med att reda ut härvan. Ulf polisanmälde zigenaren för intrång och stöld och zigenaren motanmälde Ulf för misshandel.
Jag skrattade när jag läste artikeln.

Det blev vinter, det blev nytt år och åttiotalet övergick i nittiotal. Festen var över. Fabriken där Martin jobbade flyttade sin verksamhet utomlands och mitt jobb lades ut på entreprenad. Jag flyttade till en annan stad och fick ett nytt jobb men inget blev någonsin mer detsamma. De goda tiderna skulle aldrig mer komma tillbaka. Jag och Martin hade lovat varandra att hålla kontakt, men ni vet hur det är. Det är sådant man säger och sedan så går tiden. Man glömmer och så en dag, många år senare så sitter man kanske på jobbet och dagdrömmer och tänker att: Jag undrar vad det blev av mina gamla kompisar? Man sitter för sig själv och tänker tillbaka, man skrattar och minns händelser som upplevdes som viktiga men som idag framstår som rätt så obetydliga och meningslösa. Men då så betydde det allt att få en flicka att skratta och varje löning var början på ett nytt äventyr.
Jag behöver inte längre stjäla mat i villaträdgårdarna och jag kommer aldrig mer att söka mig ett nytt jobb. Mitt nuvarande jobb är mitt sista och den dagen min flickvän tröttnar på mig kommer jag inte att försöka att få någon ny kvinna att skratta.
Men jag tror att det fortfarande finns morgonpigga män ute i villaförorterna som sitter och dricker kaffe vid sina köksbord innan de går till jobbet. Jag tror att flera av dem tänker tillbaka, minns sina gamla drömmar och undrar vart livet och all tid tog vägen?
Jag har sökt efter Martin på nätet men jag har inte hittat honom. Jag minns nämligen inte hans efternamn. Kanske är Martin en av dessa morgonpigga män som sitter vid sitt köksbord? Kanske tillbringar han kvällarna vid sin dator? Kanske råkar han läsa mina texter? I så fall kanske han känner igen mig. Det skulle vara kul om han kontaktade mig.
Men antagligen så har även han glömt mitt efternamn.