Hon var två år .. en helt vanlig liten flicka med mycket livsglädje. Hennes storebror tyckte om att leka med henne varje dag. Han var lycklig över sin söta syster och lekkamrat. Det var tid för en enkel undersökning på ett närliggande lasarett. ”Vänta här en stund .. vi är snart klara”, var det besked föräldrarna fick. Storebror var hos en annan kamrat. Väntan blev längre än väntat.

Efter ett par timmar kom läkaren ut och bad dem följa med in i ett rum. Han pratade mycket, men de förstod ingenting .. bara att något gått fel. Så fick de följa med in i rummet där flickan väntade. Hon låg helt stilla i sängen utan minsta rörelse. Mamman rusade fram, pappan strax efter. De såg henne, försökte prata med henne, men fick inget som helst livstecken. Jo, hjärtat slog .. men inget svar .. ingen rörelse. Något hade gått fel! ”Hon kommer aldrig att bli  kontaktbar”, sa läkaren. ”Jag är ledsen, men det bästa ni kan göra är att lämna henne här och ta hand om er son.”

 Ett mycket hårt slag för vilken förälder som helst!

De stod stilla och såg på henne, mamman höll hennes hand .. tyckte sig känna något. Ingen av dem ville sluta tro. De tog hem henne. Storebror var mycket undrande över sin lillasyster. Han förstod inte varför hon plötsligt inte lekte med honom .. varför hon inte svarade eller visade något intresse för alla saker han visade henne …

Föräldrarnas kamp blev lång och svår! De kämpade varje dag och stund för att få kontakt. Tiden gick och en dag fick de tecken som visade att hon hörde och reagerade. Hon kunde inte tala längre .. inte göra något alls. Då började de träna henne på egen hand och fick sedan lite hjälp efter mycket kämpande. Under tonåren fick hon träning och gjorde sakta små, små framsteg.

 I vuxen ålder bodde hon fortfarande hemma och blev skött som ett mycket litet barn … Men hon gav gensvar, visade tecken på glädje .. hon kände igen vänner som kom. Föräldrarna var inte så unga när barnen kom, så det var ett hårt arbete. De tog henne med i rullstol varje gång de skulle någonstans. Hon fick se och uppleva mycket. Efterhand fick hon vara några timmar om dagen på en ”rehabiliteringsverkstad”. En hjälp för henne och även en avlastning för föräldrarna.

Hon gjorde stora framsteg, förstod när man pratade med henne och kämpade hårt för att göra sig förstådd. Om några sjöng, så sjöng hon med på sitt sätt. Att gå och hantera vardagen fungerade inte .. hon måste ständigt ha hjälp. Hon lärde sig att gå hjälpligt utan rullstol, men behövde stöd.

En dag visade det sig att hennes far hade drabbats av denolyckliga diagnosen Parkinson. Efter hand blev det allt svårare för föräldrarna att klara av allt .. men då hade hon kommit långt på vägen. Hon blev erbjuden ett eget serviceboende med personliga assistenter. Ett mycket svårt beslut för föräldrarna eftersom de levt tillsammans i ca 40 år. Men beslutet fattades efter mycket noga övervägande. Hon fick sitt eget boende och föräldrarna var rädda att gå dit. De visste inte om hon skulle vilja följa med hem igen och avskedet bli svårt.

Hennes första besök hemma igen gick mycket bra. Efter en stund förklarade hon hjälpligt för sin assistent, att de måste åka. ”De är trötta, orkar inte mer. Komma igen annan dag:”

Hon är en underbar kvinna .. men kommer alltid att vara annorlunda på grund av ett misstag inom vården …

© La Magnólia

      2011.12.29