" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 



Nytt år - Gammalt skitsnack!

Nytt år. Vi har allt blivit ett år äldre. Det florerar mycket skitsnack om åldrandet. Ni som är unga har säkert sett rubrikerna. Äntligen fyrtio! Efter femtio börjar livet!
Som ni säkert har gissat så är det en del av Skitsnacket. Det är nämligen ingen tjugoåring som sitter och längtar efter att fylla fyrtio eller femtio år. Nej, här handlar det om självbedrägeri på hög nivå. Medelålders människor som ljuger för sig själva. Skitsnack. Jag lovar, man fylls inte av någon visdom när man blir äldre. Man är samma person som man alltid har varit, bara så mycket tråkigare. Vissa kallar det för att mognad, jag säger förruttnelse.
För några år sedan så var jag anställd av kommunen, jag skulle leverera mat till pensionärer. Det var ett rätt så bra jobb. Jag minns en gammal tant som hette Emilia. Hon var stans äldsta medborgare just då. Etthundratvå år. Hon var mycket skröplig men helt klar i huvudet även om tankarna tog lite tid ibland. Jag hade blivit tillsagd av Hemtjänsten att absolut inte köpa några cigarretter till henne.
- Hon får inte röka! Hon slutade för tio år sedan!
Det hade Hemtjänsten bestämt.
Det första jag gjorde efter att Emilia hade släppt in mig i sin lilla lägenhet var att bjuda henne på en rök. Är man över hundra år så tycker jag att man ska få unna sig några cigg till kaffet.
Jag lämnade aldrig kvar några cigg till henne. Jag var rädd för att hon kanske skulle somna ifrån dem. Men hon uppskattade att få sitta på balkongen med mig och dricka kaffe och ta sig en rök. Två cigg brukade hon hinna med att dra i sig, sedan var jag tvungen att sticka iväg till nästa kund.
Hon såg alltid fram emot mina besök. Då visste hon att det skulle bli både cigg och en pratstund. Hon gillade att prata. Hon var ensam. Inga släktingar, inga barn och inga vänner kvar att umgås med. Ändå klamrade hon sig fast vid livet. Hon gillade att leva. Hon hade haft ett bra liv och ville inte dö.
- Men det var bättre förr!
Ja, självklart. Då var man ju ung. Men det är också något man inte får säga. Säger man att det var bättre förr så är man en jävla bakåtsträvare.
Ibland när jag klev in hos Emilia så satt hon i sin fåtölj med slutna ögon. Jag trodde att hon sov. Det gjorde hon inte. Hon satt och drömde sig tillbaka. Hon mindes sin barndom och sina föräldrar. Hon kunde förnimma gräset under fötterna när hon sprang över gräsmattan, mot sin mor som stod med öppen famn och väntade på att ta emot henne.
Hon mindes när hon var en ung flicka och blev uppvaktad av August borta vid dansbanan. Hon kom ihåg mönstret på sin finklänning, ja hon kunde t o m känna tyget mot sin kropp.
- Jag var sexton år då!
Ja, och nu var hon hundratvå år och ägnade sin tid åt att drömma sig tillbaka.
Bättre och bättre ju äldre man blir va? Skitsnack!
- August var den snällaste karl som man kunde tänka sig! Sade Emilia. - Men han gillade brännvin!
När Emilia fyllde arton år så friade August en sen lördagskväll under en björk. Emilia sade ja, men med ett förbehåll: August var tvungen att sluta dricka. August lovade och sade att nu fick det minsann vara slut på dumheterna!
Jag tänkte för mig själv att August inte var den enda mannen som har lovat guld och gröna skogar när kuken har stått. Jag skrattade till.
- Jag vet nog vad du tänker!
Sade Emilia och tittade på mig med ett flin. - Gammal är jag, men dum är jag inte!
August firade sitt lyckade frieri med att hälla i sig en helflaska kronvodka och cyklade därefter rakt ned i en gödselbrunn. Han avled omedelbart.
Nästa man till rakning hette Gunnar. Honom träffade Emilia något år senare utanför handelsboden där han stod och sålde skosnören. Gunnar var en vattenkammad, oljig typ med bländvitt leende och kostym. Gunnar såg ut som en fin herre men var son till en gatflicka i Karlstad och ett olycksfall i arbetet. Gunnar hade tidigt fått lära sig att klara sig själv. Emilia föll direkt för Gunnar och när han föreslog en försäljningsturné runt om i Sverige så var Emilia inte sen att tacka nej. Det visade sig att skosnören inte var så lättsålt som Gunnar hade trott. Uppe i Umeå så tröttnade Gunnar. Han slängde skosnörena i älven och bestämde sig för att återgå till sitt gamla yrke istället – stölder och rån.
I Sundsvall så rånade Gunnar en handelsresande under tiden som Emilia låg och sov på ett hotell.
Strax nedanför Gävle så visade Gunnar bytet för Emilia. Över tvåtusen kronor! Otroligt mycket pengar på den tiden.
- De var som tokiga i skosnören uppe i Norrland!
Emilia fattade inga misstankar. Hon trodde fortfarande att Gunnar var mannen i hennes liv. Det skulle ta ytterligare något år innan sanningen gick upp för henne.
- Ja du Emilia, jag måste åka iväg nu! Du får berätta resten av historien nästa gång jag kommer! Jag var tvungen att sticka. Jag hade fler kunder som väntade på sina varor.

Några dagar senare var jag tillbaka i Emilias lägenhet. Hon satt i sin fåtölj med slutna ögon.
- Nä, jag sover inte!
Jag ställde matvarorna i kylen och ledde ut henne till balkongen. Solen sken. Dags för kaffe och cigg.
- Du vill väl höra resten av historien?
Jodå, det ville jag.
I Göteborg så gick Gunnar och köpte två enkla biljetter till Brasilien. Där fanns framtiden enligt honom.
- Där finns hur mycket mark som helst! Vi kan bli storbönder där borta!
Nej, framtiden fanns inte i Brasilien för vare sig Gunnar eller Emilia. Hon fick sitta på ett billigt hotellrum och vänta på Gunnar som tillbringade nätterna i Rios skumma hamnkvarter. Han spelade bort hela startkapitalet på tärning.
En tidig morgon stal Gunnar en häst och red ut på landsbygden. Han knackade på hos en rik storbonde, slog ihjäl både honom och hustrun, våldtog de två döttrarna inklusive gårdens löptik och stack därifrån med ett kassaskåp som han aldrig lyckades få upp innan polisen tog honom.
Gunnar blev dömd till döden för rånmord och våldtäkt. Processen tog inte mer än två veckor. En tidig morgon släpade de ut honom på fängelsegården och hängde honom. Gunnar grät som ett barn hela vägen till galgen. Emilia var med och bevittnade alltihop.
- Det var nog det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!
Emilia var vid denna tidpunkt inte mer än tjugo år, helt ensam, utan pengar i ett främmande land.
Det var då hon träffade Hillman Carter, en man från en håla i Alabama som hette Wormwood Hills. Emilia blev störtkär och följde genast med honom till USA.
Här kunde historien ha fått ett lyckligt slut. Men det var ett problem.
- Hillman var svart som sot!
Vid denna tid så var rasåtskillnad mer eller mindre religion i Alabama och umgänge över raserna var inte accepterat. En dag gick Hillman till sitt arbete borta vid hönseriet och återkom aldrig. På hemväg från jobbet stötte han ihop med ett gäng vita hillbillys och sedan var sagan slut. Hillman Carter blev lynchad på klassiskt sydstatsvis.
Några dagar senare besökte Emilia stadens handelsbod. På disken såg hon tre svarta fingrar som simmade runt i en glasburk med sprit. På en lapp intill burken stod: ”Detta är vad som finns kvar av en svart man som delade säng med en vit kvinna.”
Emilia bröt ihop fullständigt och hamnade på hospitalet i Montgomery. Där tillbringade hon ett år, sedan åkte hon hem till Sverige igen. Hon hade haft tre män, alla hade mött döden.
- Det var då jag bestämde mig för att leva ensam resten av mitt liv!

Emilia hade mycket att berätta från sitt händelserika liv. Hon hade drivit en liten syateljé i Borås en tid och tjänade en del pengar. För dessa startade hon en taxirörelse i Örebro som sedan expanderade. Idag är det en rätt så känd taxikedja som även finns representerad i Karlstad och Eskilstuna. Hon sålde hela klabbet tjugo år senare och kunde gå i pension redan vid femtio års ålder. Hon bestämde sig för att börja leva livet på allvar. Hon kände att det var dags nu.
- De säger att arbete är meningen med livet, men det är skitsnack alltihop!
Så rätt Emilia hade. - Det var mycket trevligare att ligga vid en pool i Sydfrankrike och dricka martinis!
Ja, vad kan man säga? Jag hade mycket gemensamt med Emilia. Hade hon varit åttio år yngre så kanske hon hade blivit kvinnan i mitt liv. Vi hade nog haft kul tillsammans.
Om jag hade överlevt.
Om inte jag hade blivit den fjärde mannen som mött en för tidig död.
Några veckor efter att jag hade slutat jobbet såg jag Emilias dödsannons i tidningen. Jag hoppas att hon somnade in i sin fåtölj när hon var mitt i sitt favoritminne. Nu är hon hos Gud och kanske är hon sexton år igen. Hon står vid en dansbana i sin mönstrade finklänning och väntar på att en trevlig man ska bjuda upp henne.
Jag hoppas att hon har större tur med männen där uppe.

Men jag lever och har hälsan. Mitt liv är trots allt helt ok. Jag ska inte gnälla även om det är rätt så trevligt att ömka sig ibland. Jag fortsätter nog ett tag till med att föra mitt eget skitsnack vidare.

Om jag inte tröttnar, men det har jag i och för sig sagt tidigare. Kanske försöker jag mig på att ge ut en bok någon gång under det kommande året.
Allt hänger på att jag får tid. Ni vet, jobbet. Alltid ett jobb som måste skötas.
Hur som helst, Gott nytt år!




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 526 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-01-01 19:40



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Väldigt gripande historia och ett tidlöst budskap, tack för den
2012-01-01
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm