Tänkte du tar hand om dig när du flyttade hem. Jag var inte dum när jag såg vad du gjorde med dig, tyckte jag kan ingenting mer, antar jag ville
du skulle lära dig stå på egna. Men det är inte av att falla
vi reser oss upp, jag förstår det nu.

Tyngd av saltvatten och rastlöshet spräckte du botten efter botten. Gömde ärren i planlös bilkörning och mörka nattpromenader, andades smärta
med tunga suckar och spritandedräkt. Vägrade
ensamhet, halsade kaffe med mig på kvällar, lindade sömn hos mig på dagar. Och jag hatar
vad jag inte sa, inte gjorde, allt du visade
som jag inte låtsades om. Jag sörjer vad jag inte fyllde, jag sörjer det tomma, jag sörjer det djupa jag kände igen, mest sörjer jag det vackra. Det jag glimtade i djupblå ögonblick du stundtals vågade öppna. Det är lätt att glömma sig själv när man tänker på andra, menade du,

och jag tyckte du var stark som orkade mig, och att du nog också bar dig, jag trodde ofta jag överdrev min oro, att dina ben faktiskt höll.


Och jag fattade aldrig du skulle kasta dig ner.