Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vid stjärnfallets slut.

När Carina fyllde tjugoett år så kände hon sig som en ung kvinna med stor tur i livet. Hon fick ett jobb.
Det var i kassan nere på ICA. Kanske inte världens roligaste jobb, men det var ett jobb i alla fall. Ett jobb med en inkomst! Hon skulle inte behöva bo kvar hemma. Nu skulle hon äntligen kunna flytta hemifrån, vilket hon också gjorde. Hon fick en trevlig liten etta nere vid centrumet, bara ett stenkast ifrån sin arbetsplats.
Carina hade nyss fyllt tjugoett år, hon hade fått jobb och hade flyttat hemifrån. Hennes liv hade just börjat. Hon kände sig fri.
Det var också ungefär vid denna tidpunkt som hennes nyvunna känsla av frihet skulle få ett tvärt slut.
Ungefär samtidigt så infann sig även en väldig frihetskänsla hos nymuckade Sten Bengtsson som just hade suttit av några år för grov misshandel. Enligt domaren så hade kvinnan som råkat ut för Stens framfart svävat mellan liv och död och han hade aldrig tidigare under sin yrkesbana upplevt ett sådant obehagligt exempel på utstuderat kvinnovåld. Sten Bengtsson var av en helt annan åsikt. Han hade bara vispat till kvinnan en smula eftersom hon hade trilskats den där kvällen när hon följde med honom upp till hotellrummet. Hon hade vägrat att ta av sig sina trosor. Sten Bengtsson hade svårt för kvinnor som trilskades.
Läkarna hade haft ett styvt jobb med att lappa och sy ihop henne efter att hon hade trilskats med Sten Bengtsson.

Nymuckade Sten Bengtsson var långt ifrån tjugoett år, han var fyrtio år fyllda men kände sig lika fri som Carina den där olycksaliga vårdagen, men till skillnad från Carina så hade han ingen tanke på att skaffa sig ett jobb. Inte någon lägenhet heller för den delen. Bostadshotellet nere i stan dög bra åt honom! Däremot var han sugen på en kvinna - en kvinna som inte trilskades!
Så när Sten såg Carina lämna sitt jobb den där sena kvällen för att promenera den korta biten till sin bostad så bestämde han sig för en kort och effektiv uppvaktningsprocedur, han hoppade över både blommor och chokladkartong.
- Jag presenterade mig inte ens!
Fnissade Sten Bengtsson under polisförhöret efter den fullbordade våldtäkten. Eftersom detta är Sverige så är det som vanligt offret, i det här fallet Carina, som fick det värsta straffet. Hennes liv blev förstört. Hon blev en skygg varelse som till slut inte vågade lämna hemmet, hon blev sin egen fånge.
Sten fick ytterligare ett par år på kåken, mat på bestämda tider, trevligt umgänge med gamla polare i hobbyrummet och samtal med en förstående psykolog.

Carinas fader hette Bosse, var i femtioårsåldern och livet hade inte givit honom så mycket att glädjas över. Han hade ett jobb på cementgjuteriet som han avskydde, en bil som ständigt krånglade och han levde med en ensamhet som följeslagare - en ensamhet som rev och klöste i hans mage ända sedan frun hade lämnat honom för en yngre och livligare man tio år tidigare. Däremot så hade han blivit välsignad med sin älskade dotter. Henne hade inte den svekfulla modern tagit ifrån Bosse. Carina var ljuset i Bosses liv. Han mindes kvällarna då de hade suttit och spelat kort tillsammans, han mindes fredagarna då de brukade hyra film och han mindes deras förtroliga samtal vid köksbordet. Carina hade inte haft några hemligheter för sin far. Han mindes när hon var arton år och hade berättat att hon hade träffat en pojkvän, någon jävla ”Fredda”. Då hade lusten att söka vapenlicens på valfritt grovhagelgevär blivit honom nästan övermäktig. 
Blotta tanken på att någon skulle kunna göra Carina illa gjorde honom rasande.
Nu hade ett jävla psykfall som nästan var lika gammal som honom själv våldtagit henne.
Skändat henne.
Förstört hennes liv.
Nu hasade Carina omkring som ett spöke i sin lägenhet samtidigt som den där jävla Sten levde livets glada dagar på det där jävla stenhotellet!
Sten skulle bli fri om två år.
Carina skulle aldrig mer bli fri.
En faders sorg kan ta sig i flera olika uttryck. Vissa börjar dricka och ägna sig åt självömkan. Bosse började att planera för hämnd.
Två år senare vandrar Sten Bengtsson ut från fängelseportarna som en fri man ytterligare en gång. Det är en fin vårdag. Solen skiner och fåglar kvittrar. En påk i Stens bakhuvud gör dock att Stens omvärld förmörkas betydligt. Solen slutar att skina och fågelsången tystnar.
När Sten vaknar till sans igen ligger han bunden ute i skogen, Bosse och några av hans jobbarkompisar från cementgjuteriet turas om med att mjuka upp Sten med järnrör, fälgkors och en nyinköpt stor skiftnyckel som ligger riktigt fint i Bosses hand. Så fint så att han faktiskt inte kan sluta att slå trots att hans kompisar försöker att få honom att sluta.
- Det räcker nu! Jag tror att han har fattat!
I en skog utanför en medelstor svensk stad gjorde en ensamstående fader som hade skött sitt jobb i hela sitt liv sig skyldig till överlagt mord. Om det inte hade varit för hans fläckfria förflutna hade han fått livstid, nu fick han tolv år istället.
Nu var Carina helt ensam. Ingen skulle komma och hälsa på henne något mer. Ingen skulle komma och trösta henne under ensamma nätter när hon inte kunde sova.

Frivillig ensamhet är en välsignelse, ofrivillig ensamhet en förbannelse. Carina hade hamnat i landet någonstans mittemellan – Hon plågades av sin ensamhet men var inte kapabel att ta sig ur sitt eget fängelse. En väl utvecklad torgskräck i kombination med ett blygsamt sjukbidrag hade gjort Carina till sin egen fångvaktare. Hon litade inte på någon och när hon gick ut för att handla kändes det som om alla tittade på henne.
Titta! Vad är det för fel på henne? Hon har inga vänner! Inget jobb! Vad lever hon på egentligen? Hon litade inte på män och de jämnåriga kvinnorna hade hon inte längre något gemensamt med. Hon förstod dem inte och de förstod sig inte på henne.
Carinas bästis hade hetat Ullis. När de var femton hade de delat på sitt första ciggpaket, när de var sjutton hade de stått utanför ett disco och fnissande skickat en flaska vin mellan sig och deras tjugoårsdag hade de firat tillsammans med en charterresa till Grekland. Nu hörde Ullis inte av sig något mer. Ullis hade gått vidare i livet. Åren gick.
När Ullis fyllde tjugofem så flyttade hon ihop med en kille - förvisso en idiot som envisades med att ropa Knullis efter henne när de gick på stan, men va fan, han tjänade bra - och lagom till trettioårsdagen så informerade hon idioten om att hon väntade barn. Därmed blev det husköp och sedan var det fritt fall in i medelåldern.
Carina var det inte längre någon som mindes. Hon satt kvar i sin lilla etta. Hon firade sin trettioårsdag i ensamhet med Billys pan-pizza och en förlängd version av Titanic.

Ibland hade Carina sina bra dagar. Det var dagar då hon kände hopp om livet trots allt. Panikångesten kändes inte så påträngande och hon kunde faktiskt gå ut på stan och handla utan att känna sig alltför obekväm med tillvaron. Det var inte ofta hon fick dessa dagar, men de dök trots allt upp ibland.
Det är de små tillfällena som kan skapa stora händelser i livet. Hade inte Christopher Columbus föräldrar köpt en kompass åt honom när han var barn så kanske Amerika inte hade blivit upptäckt förrän hundra år senare.
En tidig morgon gick Carina förbi en zooaffär, tittade in genom fönstret och blev omedelbart förälskad.
I fönstret låg en stor ödla och njöt av solskenet.
Hon gick genast in och förhörde sig om ödlan. Hon fick reda på att det var en varan och att ursprungslandet var Namibia.
- Men han är naturligtvis uppfödd här i Sverige!
Carina gick hem, läste allt som fanns på nätet om namibiska varaner och några dagar senare gick hon tillbaka till affären och köpte ödlan. Carina hade fått en ny kompis.
Hon döpte honom till Olle - Varför visste hon inte men något skulle han ju heta - och skaffade ett fint terrarium åt honom med sollampa som han kunde värma sig under. Carina skämde bort Olle. Hon köpte dyra syrsor åt honom som han älskade att vräka i sig utav och varje kväll så kröp Olle upp i Carinas knä och tillsammans tittade de på TV. Carina misstänkte att det inte var av tillgivenhet som Olle kröp upp i hennes knä och höll om henne, han sökte antagligen hennes kroppsvärme. Men det gjorde inget, Olle var snäll, ställde inga större krav och var en god lyssnare. Olle var ett fint sällskap.
Carina kände sig inte längre så ensam.
Sommaren det året blev ovanligt varm. Under kvällarna satt hon ibland med Olle på balkongen och tittade på stjärnorna. Carina hade läst att ingen annan stans på jorden så framträdde stjärnhimlen så klart som i Namibia. Under en natt i den namibiska öknen så var man garanterad hundratals stjärnfall.
- Du kanske längtar hem? Sade Carina till Olle. - Känner du kanske på dig att du inte hör hemma här?
Nästa dag tog hon med Olle ut i lekparken och satte honom i sandlådan. När han för första gången kände varm sand mellan sina tår så var det nästan som att han log. Han sprätte omkring och visade en livsglädje som hon själv inte hade känt på många år. Någonstans långt inne i Olles primitiva hjärna kände han Namibias sanddyner under sina tassar.
Det var då som Carina bestämde sig för att ge Olle sin frihet. Sin egen skulle hon inte få tillbaka, det var som det var med det. Men Olle skulle hon släppa fri. Olle skulle få komma hem!
Det skulle bli hennes projekt. Hennes enda.

Karantänbestämmelserna är hårda. Namibia är inget undantag. De är både tidskrävande och kostsamma. Först skulle Olle bli tvungen att tillbringa flera veckor av karantän i Sverige, därefter i Namibia. Alla Carinas besparingar skulle gå åt till karantän och flygbiljett men å andra sidan, vad hade hon att förlora? Hennes liv hade i stort sett tagit slut innan det ens hade börjat, Olle skulle inte behöva gå samma öde till mötes. Vissa bränner sina besparingar på spel, Carina skulle ge friheten till en ödla som trots allt hade varit hennes enda vän under en tid. Det kändes bra.
När Avresan närmade sig kände Carina t o m något som kunde liknas vid förväntan! Det hade hon inte gjort på många år.
Och så, en vinterdag så stack hon iväg. Olle hade avrest flera veckor tidigare och satt i karantän och väntade på Carina i Windhoek.
Efter byte i Johannesburg så klev Carina ut i Windhoeks hetta. Hon var på gott humör. Carina hade hunnit fylla trettiofem år och äntligen gjorde hon något. Hon kände sig inte ens rädd längre!
Herregud! Jag är på andra sidan jordklotet och det var länge sedan jag kände mig så trygg!
Carina vandrade omkring på de heta gatorna i Windhoek med Olle i en låda under armen och kände sig helt obesvärad. Hon hittade ett litet hotell och kvällen tillbringade hon på balkongen tillsammans med Olle.
- Nu är vi här! Sade hon. - Och snart så är du fri!
Stadens alla ljus skymde tyvärr stjärnorna men kvällen var ljummen och skön.

Nästa dag tog Carina ytterligare en promenad i stan. Hon hade hela tiden Olle med sig i en låda under armen. När eftermiddagen kom så satte hon sig i en taxi och bad om att bli körd till utkanten av stan.
- To the border of the desert!
Taxichauffören tyckte det var en underlig önskan men han fick betalt så vem var han att opponera sig? Han hade fyllt femtio år och hade lärt sig för länge sedan att världen var full av idioter med underliga önskningar. Så länge idioterna betalade för sig så var det helt ok för honom, och denna kvinna verkade inte vara sorten som smet från sina räkningar.
Senare när Carina hade varit försvunnen en längre tid så skulle taxichauffören bli förhörd av polisen, men det enda han skulle ha att säga var att hon hade haft med sig en låda som tycktes innehålla ett levande djur av något slag. Det hade krafsat!

Carina tittade ut genom vindrutan och såg hur innerstadens moderna glas- och betongbyggnader byttes ut mot monoton och risig förstad. De små husen glesnade och till slut var det bara buskstäpp. Taxin stannade. De hade nått ändstationen. Lite längre bort tog öknen vid. Hon kunde se sanddynerna.
- This is the end!
Sade chauffören.
Det kändes inte som slutet för Carina. Det kändes som en början på något. Hon betalade, tog lådan och vandrade iväg mot horisonten. Det var det sista som taxichauffören såg av henne.
Det var det sista som någon såg av Carina.
För vissa människor kan ett nytt jobb vara en nystart i livet, andra träffar en partner och gifter sig och någon får storvinsten på Lotto.
För Carina så var det ett möte med en ödla som ändrade på allt.
När mörkret föll så satt hon vid foten av en sanddyn under en stjärnhimmel som var magisk. Hon hade släppt ut Olle. Han höll sig tätt intill Carina och drog nytta av hennes kroppsvärme. Olle var hemma och Carina kände sig fri.
När första stjärnan föll så tittade Olle på Carina en stund, det var som han tänkte: Är det sant? Är jag fri? Kan jag sticka nu? Sedan sprang han iväg, fort, fort över sanddynerna. Olle var fri, Olle var hemma.
Efter att första stjärnan hade fallit så var det som ett fyrverkeri startade. Carina kunde se spår efter fallande stjärnor över hela natthimlen. Det var magi, det var som en saga. I sagan så finns det en skattkista vid regnbågens slut. Carina hade tagit sig från ett trist litet förortscentrum i Sverige till andra sidan jordklotet helt på egen hand, det kändes också som en saga.
Carina hade bestämt sig för att tro på sagor.
Hon reste sig upp, följde det största och mest lysande stjärnfallet med blicken och bestämde sig för att vandra mot samma håll. Hon skulle vandra ända tills hon fann stjärnan.
Vem visste vad hon skulle finna där?




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 1011 gånger och applåderad av 14 personer
Utvald text
Publicerad 2012-01-03 16:41



Bookmark and Share


  glasblåsarblå
Det var rent magiskt att läsa den här, den lägger bo inne i bröstet och stannar kvar långt efteråt!
2014-01-01

    ej medlem längre
Du berörde mig ordentligt. Bilden av Olle i sandlådan kommer stanna hos mig för alltid.
2013-12-30

  Ulrika Palmqvist
Något av det vackraste jag läst. I svensk Juridisk praxis förekommer fall liknande detta (delar av texten). Helt objektivt kallt och sterilt beskrivna. Fortsätt använda din förmåga att sätta dig in i andra människors liv, vedermödor och upprättelser. Det är en gåva som få besitter. Och vet du vad det allra vackraste med denna gåva är? Tröst.
2012-01-04

  Hanna Mari Wallin
en gripande novell,

följde varje stavelse i väntan på nästa
underbart berättat, men även ett stort vemod, och sorg över livets orättvisor...

slutet av novellen, är upp till var och en att bestämma hur det nu gick för Carina...mycket bra...

appålder
2012-01-03

  barfotafantomen
Från början till slut en berättelse skriven med enorm enkelhet och talang. Inga onödiga ord men ack så många nödvändiga detaljer som lyfter berättelsen till verkliga höjder.

Du skildrar mycket väl så många olika känslor som ständigt vandrar omkring på våra gator.

Jag kommer bära denna med mig! Tack!
2012-01-03
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm