Sokrates död hade blivit örtsamlaren övermäktig.
Från kämpahög hade han fallit ner i djup sömn
Vinkransen kring hans hår låg vissnad.
Kämpahög.
Som Baccus själv, bredbent, behagligt berusad, hade han trott.
Under lång tid hade han, förvissad om att Sokrates levde, motiverats att växa.
Satt sig emot etablissemanget i kraft av bättre vetande.
Så var ödestimman slagen.
Någon som var någon yttrade förödelsens ord.
Sokrates (ha ha) är död. Död sedan tusentals år.
Kunde kämpahög bli låg?
Han var nu ingen.
Fråntagen sin gud,
Örtagården nolltaxerad
Filosofin idiotförklarad,
Någon blev ingen
(kämpalåg)
När Sokrates tömde den där fördömda bägaren, slutade också örtsamlaren att leva,
ens innan han börjat.
Livslögnen blev hans kalk.
Graal fanns ej.
Kämpahög (fnys)
Nu gav han upp.
Tänkte sova i hundra år i ren protest.
Förljugen var världen och alla örter bittra.
Han skulle sussa (sött) tills den nya Sokrates i ren platonisk kärlek kysste honom vaken.
Efter att först huggit sig igenom samhällssnåren,
Som genom törntaggsideologi och folkets röst
hunnit växa sig
- Kämpahög.