Jag har gjort mig bekväm,
fastrotad i en situation,
och avskuren från allt annat.

Alla tankar man tänkte... som jag tänkte...
alla dessa små orosmoment i nuet
de har bleknat, blivit otydliga... förvrängda och förvridna...
tills det som förr stod som en symbol för det som störde mest
där min personliga rädsla låg och skrapade...
... viskade ord som aldrig riktigt lät sig själva bli hörda...

Jag trodde jag visste vad innehållet handlade om
vad alla dessa ord samlade på rad efter rad försökte förmedla
alla dessa gnälliga, tjatiga och totalt verklighetsförkastande texter
... upprepade i det närmaste oändliga variationer av sig själva
inte för att jag kunde nedlåta mig till att lyssna på vad jag ville säga...
vad idioten i mitt eget huvud ville bevisa...
att irritera sig fram till en form av sanning

Jag försökte tydliggöra för mig själv,
vad jag inte kunde förmå mig att förstå
...men jag gav alltid upp... började om från början... om och om igen

Först nu verkar insikt har formas i mitt huvud,
nu... nu när innehållet äntligen inte stämmer längre...

Överskriften är fortfarande kvar,
men innehållet ter sig helt förändrat...
... klar, tydlig och svårare att upprepa...

Frågan är om det verkligen kommer visa sig vara sanning...

Ensamheten är ändå bekvämare nu än förr...
förlusten av allt det andra känns mer som en tillgång av brist...
... eller, en avskalning av komplikation.
Tystnaden är som bomull i mitt öra,
mina vilande stämband, som outtalad värme...

Det låter dumt för att det är dumt...
... jag undrar hur lång tid det tar innan jag inser hur stor idiot jag är.

/