Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ögonskuggan


Kastanjeträdet




Jag står under kastanjeträdet
ingenting är så naket och svart som en vinternatt under ett kastanjeträd
blåsten och snön. ljuden från vägen och tiden just här och nu.

Jag minns oss
när vi var unga
du är död
och jag lever

Om jag ändå kunde nå en kastanj
jackan är tunn men jag fryser inte
värmen i mej kommer
av den tjocka stammen
jag står här ofta

och minns oss
när vi var unga
då alla gatorna
pulserade

Jag försöker sträcka mej
för att nå en kastanj
mina fingertoppar
lyckas nudda den
den vibrerar
jag sträcker mej igen
lyckas bara nudda den
känner dess närhet
så nära men ogripbar




Fri vers av Lars Gullberg
Läst 384 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-01-06 17:57



Bookmark and Share


    jordmatt
Har också ett speciellt förhållande till kastanj - den blommade när jag föddes i Danmark, sent det året 10/6.
Har också bott i Lappland - Argeplog - nu Oslo.
Tänker på hur platserna också tar sin plats i oss.
2014-09-01

  Connie
Här behövs ingen bild, du beskriver allt så bra!
2014-02-24

  Cahaya
Helt fantastisk text... jag ser trädet som länken mellan underjorden och himlen... rötterna och kronan... och så du som försöker få kontakt med en av själarna (kastanjen)... och som kommentaren under... så nära och ändå så lågt bort. Lite som den nordiska mytologin med Livets träd/världsträdet... Yggdrasil.
2012-01-10

  Minkki VIP
så är det med den andra sidan... så nära, så långt ifrån
En vacker metafor!
2012-01-06
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg