Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Illa hanterat inre liv

Alla dessa vilsna tankefragment...

tanken dör i tystnad, vaknar alltid igen med ett inre skrik
vill ha, måste, kan inte, ska jag bara vara här?

Ingenting stämmer in i den rådande bilden över hur man förväntar sig själv att agera utifrån de parametrar som aktualiserats av någon fiktiv text jag läste någonstans... som handlade om någonting... som beskrev hur en människa ska vara... vad en människa borde vilja, önska, hoppas på och söka sig mot...

Drömmen, om jag hade någon, vore nog att existera i någon sorts klarhet...
Viljan till en sanning jag inte riktigt förstår mig på spärrar motivationen till att inte agera alls... dumheten och apatin värmer mer än det oförståbara.

Vad vet jag, kanske har jag hittat min plats... kanske är jag... bekväm i mitt sätt.

Det känns så idiotiskt att inte veta vad man själv tänker och känner, vill och önskar...
Det är så tyst innanför mitt pannben... som om alla tankar och alla känslor har stulit mina minnen och rymt till någonting bättre... någonting varmare... någonting äkta.

Vissa minnen har lyckats bita sig fast... en svart katt, en hög med grus i min handflata, en regnig kväll, våt asfalt... och doften av densamma... känslan av daggvått gräs bakom min rygg. kylan från då jag kände den...

Ingenting stämmer riktigt in längre... jag har aldrig haft en klar position i verkligheten, en sanning jag gjort mig bekväm med...

Sanningen är nog lika klar som den alltid varit... när drömmarna dör bort så är det inte mycket kvar i en människa...

Jag minns att jag tyckte om saker och ting... jag gillade hur vattnet reflekterade allt lite fel... små vågor gjorde reflektionen mer äkta... ett stilla ansikte, ett utan varken leende eller mordisk blick, vaknade... om än bara i reflektionen... läpparna dansade utan att röra sig... som att naturen visat upp hur den ser mig... det kändes sant... men jag trodde ändå inte ett enda ord av vad jag tänkte att den sa till mig...

Himlen är fortfarande underbar... moln som majestätiskt skrider förbi under ett par timmar en nästan molnfri dag... som att den tillåter mig att följa med under en bråkdel av dess liv... som att jag var där för att molnet gjorde mig sann i samma stund som himlens blåhet behövde döljas litegrann... under ett par timmar... och mina ögon tilläts flyta med...

Naturen, tror jag, jag inte egenhändigt kan förstöra... Jag kan inte döda ett träd genom att beundra det, kan inte tråka ut en ek genom nervösa små ord och blickundvikande blickar... en ek har inga ögon... vad jag vet...

Jag förundras över tanken att ett berg inte kan förstöras... ett berg kan omformas till sand... sand kan omformas till berg, krävs lite värme och lite tid... egentligen ganska mycket av båda... men ett berg går inte sönder... substansen är hel även om den är i bitar... bitarna är hela även om de smulas i ännu mindre bitar... precis som en människa...

... fast bara i det mest påtagliga självklara... jag undrar hur många människor jag har bestått av under min livstid... och ändå kan bara jag vara jag... är det hjärnan som skapar personligheten, skapar människans enda oreproducerbara beståndsdel... eller skapade den beståndsdelen mig från allt annat... som ett pussel med bara en enda originaldel, alla andra tusentals bitar utgörs av vad som nu kan tänkas passa in i platsen där en pusselbit borde vara...

Det känns så dumt, det spelar så liten roll.

Ugh... så trött, så trött...

Slut på blaha för idag.

/




Fri vers av Jonny Larsen
Läst 281 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-01-08 19:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jonny Larsen
Jonny Larsen