Allt följde traditionen. En vit kudde på vitt lakan, vita kläder och stålet nypolerat. Något poem hade han inte haft tid att skriva, istället talade han spontant om sin skymf.
”För tio minuter sedan, den 12 juni 2011 klockan 14:50 tände någon eld på en påse fylld med exkrement och ringde på min dörr. När jag öppnade stod påsen i full brand och spred en fruktansvärd stank. Med mina helt nya skor försökte jag släcka branden genom att stampa på påsen, vilket täckte skorna med bränt bajs. Jag kan inte tåla en sådan vanära och kommer ta mitt liv i protest mot människans fördumning.”
Han satte sig stoiskt på kudden, tog långsamt av sig den vita jackan och lade den prydligt bredvid sig. Så lyfte han stålet. Det blänkte i solskenet som smet in genom en springa i gardinerna. Dess levande färg sade honom att döden var bättre än livet.
Han höjde vänstra armen och satte osthyveln mot dess vrist. Sedan drog han neråt. den hyvlade huden och köttet korvade ihop sig på golvet, fläckat av blod. Han hyvlade vansinnigt sin arm, drag efter drag, snabbare och snabbare. Armen låg snart i strimlor på golvet; han hyvlade sin axel, sin bål och magen. Ben låg blandat med kött och blod. Han hyvlade lår och fötter i ökande takt. Ett högt, hysteriskt tjut gav han ifrån sig när han hyvlade sin hals och nacke. Snart låg bara en hand som höll i hyveln kvar i en hög av strimlad människa.