Hon ville ha allt som inte var vanligt nu. Hon stod inte stilla längre. Hennes viljor kastade vindpiskor mot segel som slets i en storm av längtan hon haft så länge. Hon gick in genom den blå plåtdörren som tillverkats av vanliga människor. Klänningen var ett pansar för hatet mot en perfekt figur och falskheten smetades på av festhälsningarnas falska fingertoppar.

Festbålen kliade i näsan med doften av dejavu och eftersmaken på läpparna var söt som tvekan i en mjuk kyss. Kåtheten kändes plötsligt så simpelt maktlös, precis som hos en vuxen människa. Artigheten hälsade hierarkiskt på nr 1,2 ,3 osv och chefernas hustrur. De hade alla intränade leenden men ingen av dem hade varma händer.

Hon kände sig plötsligt lika ensam som i huset därhemma. Viskningar, visslingar och högljudda trygghetssökande rop kom från lagerpersonalens ståplats. Hon hälsade grabbigt tillbaka, onödigt att vara stygg mot de svaga. Det fick säkert några av de unga att känna värdighet, intalade hon sig själv.

När moralen löpt gatlopp för rättvisan och hon intagit sin plats vid bordet väntade cateringmaten. Hon ville när som helst möta en prins som förde bort henne på ett luftskepp, med eller mot hennes vilja. Betvingad av kärlek. Hon undrade om det fanns sådana män? Män med lugna vackra ögon som kunde tala till henne utan att öppna munnen.

De nya människorna kom från ett annat håll än hon, från hoppets öar eller från en konferanslokal av guld där man delade ut oförstörbar skönhet, tidlös klarhet och fettfria gelehallon. De presenterades i tillgjord underlägsenhet och fördes bortom räckvidd, till sina platser för cateringen.

De var handlare, uppköpare, klartänkande och obesvärade män som denna kväll stannade ett slag för att sälja pengar och framtid åt oss andra.