Tystnad… det är aldrig tyst…

Inte ens i fängelsets isoleringscell

Alltid ett;

brusande från nöjesapparaterna,

susande från träden,

surrande av maskiner,

Avlägsna ekon av andra levande ting;

Det stönande ljudet från hånglande underliv

      Ackompanjerat av lidandets djupa andetag

Vid gryningstimman då året är som

mörkast finner man total tystnad

Bara ljudet av ens tankar som hörs

Ljudet som eskalerar från

Viskande lögner i mörkret till skriet av minnets gastar,

Som en exponentialkurva växer dem till en

demon av kakofoniska vågor av betong

       däri möter du dig själv

Vid en halvstängd dörr

I radions dimgråa brus

I dödens väntrum

Då endorfinet rusar genom;

kroppen, den heliga andens märg

och en styv lem

       I nuets eftersökta slakenhet

Det första mötet med

sig själv,

dig själv.

mig själv

Kan själens röst göra sig hörd

En rannsakande bikt om sig själv

En tyst överenskommelse om att

utestänga dig, sig, mig

För att du inte är tillräckligt bra

Du duger inte

Du är värdelös

Och du vet om det

Tyst, tyst, tyst

I tystnaden är det bara

klockan som hörs

Ge mig alla ljud tillbaka

Slampornas spott i min mun

Ge mig alla droger åter

Ge mig andan tillbaks

Orkar inte, vågar inte, kan inte

lyssna

på den isolerande tystnaden

Du skrämmer mig

Får mig att ...

Riva ut mina naglar i panik

Hälla bensin över mina barn

Tända på, tända av, släcka liv

Så snälla gå härifrån

Bara denna lilla ynnest

För inuti dig

Tystnad

inuti dig

Tystnad

       I tystnadens tomhet

Där finns jag

       där finns du