Jag lät dig såra mig,
jag lät dig ta min livsgnista.
Du säger aldrig förlåt,
jag tror inte du förstår.
Du tror du gjort allt rätt,
du verkar glömma bort.

Du glömmer bort hur du tryckte ned mig mot golvet,
och att vår son då låg i min mage.
Du glömmer hur du kastade mig mot garderoben,
smärtan jag hade i månader efter.
Du glömmer kaffekoppen du kastade mot mig,
du missade målet men träffade nästan vår son.
Du glömmer alla blåmärken,
efter de gånger du ryckt tag i mig.
Jag har aldrig sett det för vad det var,
jag trodde det var mitt fel.

Nu förstår jag att felet låg och ligger hos dig,
och kan inte förstå hur förblindad jag var.
Aldrig igen kommer jag låta någon radera mig så,
jag missade mitt eget värde.

Jag glömmer aldrig och gör aldrig samma miss igen.
Men ännu finns du där och vill förstöra.
Ska du förstöra vår son,
på samma sätt som du förstörde hans mor?
När slutade det handla om att träffa sin son,
och när började det handla om att straffa hans mamma?