Vilse i den karga verkligheten.

Rakbladet skär in i huden
som för att leta efter själen.

Den ger sig inte till känna för ens det
varma blodet rytmiskt pulserar ut ur
de glipande såren.

För en kort sekund lättar tyngden i mitt bröst,
med förundran och avkoppling synar jag hur det
mörka blodet bildar floder som av tårar på min kropp.
Bedövningen är som bomull för själen.

Värmen blir till kyla när magen hastigt
drar ihop sig av illamåendet igen.
Men för en kort stund kände jag mig levande,
som att orsaken till min ångest inte fanns.
När den inte finns har jag heller inga problem att ta tag i.