Jag jobbade på Viking-Line. Tidigare hade jag jobbat på Silja-Line, men jag sade upp mig. Jag hade tröttnat. Jag tröttnade ofta på mina arbetsplatser när jag var ung. Det gör jag fortfarande. Dessvärre är det inte så lätt att fixa sig ett nytt jobb idag.

Men för tjugo år sedan fungerade både jag och världen annorlunda. Det var bara att lämna ett jobb, det dök alltid upp något nytt.

Jag var tjugosju år och jag kände att det var dags att skaffa mig en ny hobby. På de andra färjorna hade det varit en hel del festande, jag hade bestämt mig för att sluta upp med de dumheterna. Så jag bytte både färja och hobby.

Jag köpte mig en gammal reseskrivmaskin på ett loppis inne i Helsingfors, sade upp mig och fick anställning på ett nytt rederi. Svårare än så var det inte att fixa sig ett nytt jobb under denna tid.
Skrivmaskinen var orange och av något märkligt och udda märke som jag aldrig hade hört talas om. Etthundra finska mark kostade den mig. Den fungerade bra. Krånglade aldrig men tangenterna var tröga. Det tog ett tag att vänja sig. I början fick jag värk i handlederna.
Varje ledig stund så satt jag i hytten och skrev.
I hytten intill min satt det en kille och spelade gitarr. Han hette Micke. Han var populär hos tjejerna, det blir en kille som spelar gitarr.

Micke hade sex. Mycket och ofta. Jag var avundsjuk på Micke. Flickorna var inte lika imponerade av en kille som satt i sin hytt och hamrade på en gammal orange skrivmaskin.
Men så en dag så blev grovdiskaren sjuk.
Han hette Marko, var i femtioårsåldern och härstammade från de djupa skogarna i östra Finland. Han kunde inte ett ord svenska, var ständigt berusad och svettades kopiöst. Det sägs att människan består av drygt sjuttio procent vatten, Marko bestod till sjuttio av procent alkohol. Övriga trettio procent var armsvett.
Han var stor och fet och gick alltid klädd i knähöga gummistövlar och ett blått förkläde i galon. Han såg inte klok ut.
Jag var rädd för Marko. Det tror jag att flera var. Marko tog inte order av någon. Ryktet sade att under sin ungdom så hade Marko gjort militärtjänst någonstans vid ryska gränsen. En kväll så hade Marko vakttjänst. En sergeant kom förbi och såg att Marko inte hade knäppt översta uniformsknappen. Det blev ett jävla liv. Sergeanten beordrade honom att slänga sig på marken och göra armhävningar.
- Ge mig femtio! Annars jävlar!
Marko hade som sagt en smula svårt för att ta order av någon. Marko golvade genast sergeanten med ett välriktat knytnävsslag mitt i planeten.
När vaktavlösningen väl kom så höll Marko fortfarande på att sodomera sergeanten för allt vad tygen höll. De fick vara tre man för att slita loss honom.
Det sades att sergeanten fick vårdas på lasarettet för krigsskadade veteraner i flera år. Marko fick två år på ett av Finlands hårdaste militärfängelser. Han fick jobb i köket och blev den snabbaste grovdiskaren de hade haft. När Marko muckade så hade han skrapat och diskat tusentals plåtbläck, kastruller och baljor. Han bestämde sig för att inte åka hem till föräldrahemmet i Nurmijärvi och ta över faderns yrke som skogshuggare.
- Åt helvete med skogen!
Marko hade andra framtidsplaner. Han skulle fira muck ordentligt. Först och främst så kulle han dricka hejdlöst i minst ett par veckor. Det var helt klart roligare att dricka sprit än att fälla granar. Sedan så skulle han leta upp den där jävla sergeanten som hade vittnat mot honom i militärdomstolen. Maken till okamratlig kille. Marko skulle ta ett snack med honom. Ett riktigt snack män emellan.
- Och den här gången ska jag jävlar i mig få tala till punkt!
Morrade Marko för sig själv. Men så blev det aldrig. Någon gång under Markos dryckesslag så blev han tipsad att söka jobb på de stora färjorna i Helsingfors.
- En duktig diskare som du ska inte ha några problem med att få jobb!
Marko satte sig på tåget till Helsingfors och fick genast jobb som grovdiskare på Viking-Line. Marko nyktrade aldrig till efter att han hade mönstrat på färjan. Han skulle komma att fira muck de närmaste trettio åren.
Men så blev han som sagt sjuk.

Att jobba i grovdisken var oerhört tufft. Inget för veklingar. Marko hade jobbat där i hela sitt liv. Många pallade inte ens ett arbetspass på två veckor. Därför så blev jag förvånad när jag upptäckte att den vikarierande grovdiskaren var en ung och söt kvinna i tjugofemårsåldern. Det var mycket ovanligt med kvinnor i grovdisken. Hon hette Carol och var uppväxt i den lilla finlandssvenska staden Kristinestad vid finska västkusten. Carol mönstrade på färjan en solig dag i maj månad. Hennes hår var långt, ljusbrunt och fladdrade i vinden. Hon brukade stå ute på däck och röka, titta ut över havet och drömma om någonting. Det hände att jag smygtittade på henne när hon stod där med blicken fäst mot horisonten. Jag brukade fantisera om henne. Fåniga, romantiska fantasier. Att vi mönstrade av båthelvetet för gott, skaffade oss ett par pistoler, stal en bil och gav oss ut på vägarna och rånade banker. Hon såg lagom vild ut för att hänga med på en sådan grej. Efter varje bankrån så skulle vi ta in på ett hotellrum och ha sex. Det skulle vara Carols sätt att lösa nervknutarna efter ett rån.
-Nu tar vi den där jävla banken!”

Skulle Carol säga så fort vi kom till en ny stad.
- Ok!
Jag sket väl i stålarna, jag ville ha sex. Det fick jag efter varje rån. Vad mig anbelangade så skulle jag gladeligen ha rånat fyra banker om dagen. Jag fick stånd bara jag tänkte på det. Jag skulle antagligen rånat banker med ståkuk.

- Det här är ett rån! Fram med stålarna!
Mina fantasier om Carol blev faktiskt till en porrnovell som jag sålde till en herrtidning. Titeln blev: ”Kuken eller livet!”

Om detta visste inte Carol någonting.
Carol blev inte ett dugg imponerad av Mickes gitarrspel. Däremot så blev hon fascinerad av mitt skrivande. Hon hade aldrig träffat en kille med ett så udda intresse.
- Vad skriver du?

Jag sade att jag skrev kärleksnoveller varvat med lite poesi.
- Det bara kommer, vet du!
Hon hade knackat på min hyttdörr en tidig morgon efter att jag hade avslutat mitt nattpass. Det kändes fint att ha en vacker ung kvinna som sällskap i min hytt. Sådant var jag inte bortskämd med.
Vi började umgås och efter en vecka så hade vi sex. Vi hade varit i personalbaren och druckit longdrinks hela morgonen. Vi blev båda mycket berusade. Alkoholen gjorde Carol glad och uppsluppen. På väg till våra hytter så puttade hon helt plötsligt in mig i ett linneförråd som stod öppet. Det var Carol som tog initiativet.
Hon slet av sig sina jeans och hoppade upp på en hylla full med handdukar.
- Kom!
Och det gjorde jag. Det var härligt.
Det var spännande.
Jag var tjugosju år.

Dörren flög upp. Det var Micke med gitarren.
- Oj! Ursäkta!
Han slog genast igen dörren. Jag hoppades att Micke skulle hålla tyst. Och det gjorde han. I ungefär en dag. Sedan var Marko tillbaka och Carol fick mönstra av. Hon skulle höra av sig, sade hon.
- Jag skriver!
Det där brevet väntade jag länge på.
Allt var som vanligt igen. Marko stod i sin grovdisk och söp, svettades och diskade för brinnande livet. Det var som om Carol aldrig hade funnits. Förutom i mitt minne.
- Jag hörde att du knullade grovdiskarn i linneförrådet!
Sade någon när jag satt i mässen och käkade lunch. Alla skrattade. Jag undrade vad det var som var så jävla roligt? Tills det gick upp för mig.
- Var det lika skönt för båda?
Undrade någon annan och skratten tilltog.
Jag sade upp mig från Viking-Line. Jag tröttnade även på att skriva fåniga porrnoveller. Det var inget för mig. Tidningarna började ställa krav, de ville ha grövre prylar. Jag vägrade. Det finns gränser.
Så jag bytte färja ännu en gång. Det kändes inte bra att jobba kvar. Skrivmaskinen sänkte jag i havet. Det var lite synd. Det hade varit kul att ha den kvar. Den var ovanlig.
På botten vid Stadsgårdshamnen i Stockholm ligger det sedan många år en orange skrivmaskin. Den blev kvar. Det blev inte jag.
Jag undrar om Marko blev kvar? Eller tröttnade han till slut på skitiga bläck och kastruller med fastbränd sås?
Och Carol, fascineras hon fortfarande av killar som skriver? Jag hade en gång en del läsare i Finland.

Var hon en av dem?