En man och en kvinna
möttes för några år sen.
Ingen av dem ville
börja om, båda hade barn
från förr.

Vänner de blev, vågade lita
på varann, vågade se varann
för vad de var.

Vänskapen växte, liksom nyfikenheten
inför vilka de blivit och vilka de
ville vara.

Mannen var min gamla granne,
från villaområdet i Perstorp,
kvinnan var från den tiden då
min dotter var liten.

Jag kände båda, ja, visste just
då vilka de var.
Mannen visste jag visserligen inget
om förrän en sen kväll hemma hos
henne.

Tiden skred fram och kärleken
mellan dessa människor växte
sig så stark att de flyttade ihop
fick en underbar son och gifte sig.

Sonen är nu en mittpunkt i allas
hjärtan. Ja, han är min lille favorit,
då hans skratt ger hjärtat ett hopp.

Mina kära vänner upplevde sitt
liv ändras markant, då de lät sina
hjärtan växa ihop.

Lycka är att finna sin väg
våga lyssna till sitt hjärta
då vägen plötsligt sammanfogas.

Då jag och min dotter kom
innanför dörrarna, försvann
hon in på de stora barnens rum,
lekte och skrattade ljuvligt.

Ett hem för barnen är ett hem
för kärlek. Så ljuvligt det kändes
då vi tillsammans hand i hand
gick mot lugnet. Så ljuvligt att
se min dotters ögon tindrade
och hon ville dit igen.

Äntligen vann de varann, äntligen
slöt hjärtan ett förbund med varann.
Barnen de tog med, räknas in
på ett naturligt vis. Familjen är ett faktum,
barnen är i centrum.

Liv, kärlek, barn och ännu mer barn.