en vandrande riskfaktor
en bakteriehärd

som inom ett par dygn
kommer avlida

visst jag känner mig
semistark

men är på tok
för trött för att orka
strida

ens plocka upp mitt svärd

viskar "ge mig kraft"
men är osäker på adressaten

blickar mot molnen
som för att se någon där

för jag vill
jag vill också tro på
en gud
ett paradis

men det är förtvivlat svårt
med min övertygelse

en förkroppsligad pandemi
en tickande bomb

jag är osäkrade revolvrar
i händerna på osäkra människor
med siktena inställda
på min panna

och vet inte ens
vad jag hoppas på

vill reglera mina skulder
till dom jag förstört

skäms
inte längre
det är ingen idé

för med skam kommer
självförakt
så jag nöjer mig med skulden

och ångrar ingenting

det blev som det blev
och jag tog konsekvenserna

var nöjda med det

jag är en latent tumör
en otänd brand

ensam
med min ängslan
över vad som väntar
bortom livet

runt knuten
när jag släpps ut
ur denna buren
river muren

och finner min frihet

men tänk om
om om om
det skulle finnas
ett paradis
ett helvete

vart fan skulle då
en sån som jag
bli förpassad?