Det händer att finsoffan,
guldmjuk med kattklors klösande,
glider, sjunker så djupt in i ryggraden
att allt det mjuka, varma blir till skärande
småsmåsmå skalpeller mellan revbenen.

Att den sätter sig under höger lunga
och blåser fjädrar och dunungar in under spjällen.

Som att andas moln.

Rosaskimmrande lägga sig till rätta
och låta himlens blå linda nyckelbenen
och dra smekvind invid hårötternas fästen.
Där mjäll och hud samsas om mellanrum
ömsom strukna av mjukhand,
ömsom av hårdhand med arbetarskaft
och veners röda, tunna saft.

Rötters vävande, en snårskog av rådjursögon,
uggleslag och korpnäbb
mellan spindeltrådar av glas.

Vanedjur önskar tillbaks istrådar,
snöstänglar, änglar fallna på vit skare.

Harfots spår att följa in bland hemvan svärta.

Tamdjurs raggresta päls och ylande
skär djupskåror i varmylle
och ryggradsfingrar är förlorade
till vingklippta fjälls tystnad.