kartan du höll i
visade vägen
i natten
det var svart och du fick leda mig
över kullersten och tårfyllda pölar på marken
det var som att sakta döda varandra
när vi klädde av oss vid sängkanten
föll ihop
och somnade, fortfarande fulla av lust och längtan
men ändå medvetna om
att natten tar slut
även för oss




men när våren kommer
så ska jag återigen
blomma ikapp med vitsipporna
sjunga i kör med fågeln
som besöker min vissna trädgård
år efter år
ja, jag ska fånga dagen och andas lite extra
och aldrig låta någon annan
visa vägen
för mig igen




dock
är jag en obotlig visionär
med verklighetsbesvär
naiv som ett barn, lekfull i själen
och jag har en farlig tendens
att låta mig ledas fram
av ännu en vilsen hand
över kullersten och tårfyllda pölar
i natten
om och om
igen