Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa, inte har en aning om någonting. Du vet att det där är en sten. Stenen jag håller krampaktigt i min hand, handen som jag föddes med och som tilltog i takt med vad som skulle kunna logiskt bestämmas som vansinne. Vansinne, jag vet inte.


Klart att en hand med en sten i är vad det är, det är blod ben och bergämnen vaktade av hela altruismens fanatiska chimär; en organisk jättevarelse av lögn trots att det inte finns någon realitet att tillgå. Till och med chimären är alltså en illusion.


På sidolinjen. Sakfrågor som skulle ha kunnat vara heroinsilar i hypofysen som skulle ha kunnat vara en osalig. Ett barnspöke till fantom, om man litar på på dem, frågorna. Man väljer vad man tror, tror man. Man väljer att man väljer att man tror att man vet, medvetenhet till trots. Du mediterar inte över döden för att du inte förstår den. Eller förstår? Vad finns det att förstå om knutna händer med opaler i? Om hjärtan som slutar slå när det åskar eller bara, bara, ja bara begär avsked.


Aldrig att det finns ingenting. Det är språket som är gåtan, jag vet, jag vet att du precis som jag begriper tvärsigenom bröstet kring hjärtpunkten till i en passionerad metafysisk meningslöshetssmärta. Vi förstår att det gör ont att inte förstå för vi är vi och vi har ont. Hellre ett vasst glödgat grillspett i levern än dessa oräkneliga frågetecken.


Att inte förstå är att förstå. Det gör ont i takt med att aningen inser och åskådliggör vad den nu tror sig tro; överlevnadsdriftens sätt att inte bara tro utan att veta, innan det går andlig mask i hjärnbalken; genom att inte vilja ha med orden att skaffa.


Man kan klarlägga, vi kan prata. Du och jag – jag och du – vi, du vet, vi vet, tillsammans när vi seglar bort i diskussioner om saker vi lärt oss. Saker som vi tvärsigenom den så kallade sinkadusen blivit ofrivilligt indragna i, omvandlats till maniskt uppmärksamma, eftersom annars skulle vi inte finnas; vi finns ju då, när vi flyter bort i ändlösa dialoger om små nyanser i meningslösa ämnesområden.


Eftersom våra medvetanden då inte är vid medvetande; våra celluppbyggnader i munhålorna yttrar autonomt saker om den filosofens kyniska inställning till stjärnhimmelen och den där poeten som skrev ljud och kallade det poesi och Charles Bronsons munspelande i once upon in the west. Då är vi kanske inte bekymmersfria eftersom det är ett begrepp som inte finns just då, men vi finns åtminstone.


Du, min vän. Utan våra intressen, bokvärlden, celluloiden, dårskapen, så vore vi ingenting och inte det ingenting som risätarna kallar nirvana. Vi vore värdelösa i våra egna ögon! Precis som att det går att ådagalägga saker matematisk med pedofilens torra intelligens; Alltså förklara något vi inte vet något om med besynnerliga sträckningsanordningar.


För utan överlevnadsdriftintressen så kanske, eller med ganska hög sannolikhet, så hade vi inte saknat den, din och min kvasivärld av de fantastiska författarna, kvantfysiken, filmskaparna och alla de andra, och ja förlåt, patetiska idioterna. Och aldrig hade vi tänkt på att vi är aparta emedan vi förstår att vi inte förstår någonting. Förutom när vi förstår, för det går givetvis att förstå. Det fattar ju vilken vanfödd kretin som helst, men att förstå vad som menas med något är inte att förstå, det är att skrapa på en yta djupare än den mest konstanta acceleration, ungefär ett ingenting av evigt vidsträckt pansar.


Att förstå vad något betyder, betyder inte att det begripna sträcker sig djupare än en förståelse av ett universellt tillämpligt begrepp som exempelvis det för oss så vackra stjärnfallet. Det och det och det händer och så följer det och det och detet leder till det och det.


Även om orsakskedjan går att följa, så, jaså liksom. Vad spelar det för roll, vad heter orsaken till orsaken till uppkomsten till det som kom innan orsakskedjan som inte ens fanns? Hur en orsakskedja kunde uppstå ur en orsakslöshet, ur en icke-uppkomst och inte ens det; absolut inte ens det.


Känna att vi är något på spåret tills vi inser att rälsen är en matematisk storhet som alla andra. Men du; du och jag vi kanske skulle hölja oss i det gestalten förstår, skära ut den köttsliga kunskapen och leva som munkar utan kön och med mer tvivel än alla som väljer livet som de väljer tv-program.


Ingen fornromersk tonkonst kan bota det sjuka, det odefinierbara som finns inuti köttet; inuti inuti kötett och ännu längre in. Skräcken är vibrerande strängar som vi inte vet något om och när vi väl skaffat oss kunskap om vad vi består av måhända vi upphör. Men ja, tillåt mig brista i skratt för hur i helvete kan man tro på argument som är stöpta av köttvarelser som inte vet vad de är och tar till sig en revolterande sanning för att den inte fanns för en stund sen? Vilket den inte gör om ett ögonblick igen; för dessa kretiner vet lika lite om tiden som de vet om hur något oändligt kan expandera; att en oändlighet skulle vara rund? Alltid det enkla, alltid allt för könet. För att behålla blodet och andetagen.


Vad skall man säga? Knulla korgossarna istället. Det är säkerligen behagligare än tvångsmässiga teorier om rumstidens böjning. Pojkars stjärthål är minst lika runda eftersom allt måste vara sant när ingenting är sant. Inte för att jag ser den där gröna jävla flodhästen i kammaren. Men jag bryr mig inte, jag ser, och kan inte hjälpa det.