Att vakna efter fem år
med en bitter eftersmak
som skummar runt
är inte bara längtansvärt
utan också vemod.

Besvikelse
och hämndlystna tankar,
ovilja att mötas,
arrogans
och ofrivillig spydighet.

Det går inte att stoppa
det som gjort ont
och som hon inte
tänker ta sig an.

För hennes rädsla
är mer värd
än vår vänskap
för henne.

Och det gör ont,
ont som fan,
men jag tänker våga känna.
För jag vill inte ha några ångestfrön
som gror i mig
och växer sig höga i takt
med att stoltheten kvävs.