Längst ned på höger sida, bakom den vita dörren. Allra längst in i kulverten:

På stålborstade bänkar ligger tiotusen aborterade pojkfoster och ruttnar. Anteckningen i journalen lyder klingande lätt och lojt:

"På grund av stigmatisering avlägsnade."

I salarna mellan 34 och 37:

På neonatalavdelningarna står kuvöser tomma under bländande, gröna värmelampor i väntan på kvinnobröst att bränna håliga mellan skinnfickor fyllda med rivmärken och ätna tårkanaler.

På plastade frottebritsar vilar tunga ögon strimmiga röda. Sänket tynger långt ned i halsen och vita särkar och blodiga underliv samsas om luft att fördela på andetag under kommande år.

På rökrumsbänkens vinröda gallon står:

"Att vara en enfilig väg är som att vända ögonen in och ut är som att blöda utifrån."

Mot bänken pressas cigarettglöd. Mot bänken pressas livmoderblod.

Utanför:

På bästa sändningstid i köpcentrat, en eftermiddag klockan fem. På varje tv, skärm och projektorduk meddelar den restaurerade nyhetsuppläsaren om det lyckade avlägsnandet.

I kulverten marscherar bödlar.