I picture you in black and white. Hör du andetagen. Andas in andas ut syresätter blodet. Hör du molnen på himlen, vinden i träden, isen under fötterna. I svart och vitt. Vitt och svart. Musiken. Toner textrader. Entropi. Det roterande, expanderande kaoset. Laserljus i ögonen. Fulheten skrämmer mig inte längre. Det enda perfekta är det defekta. Allt som bara faller. Snurrar och faller. Kapillärer. Träden utan löv. Hjärtat som slår. Trasiga fingervantar. Trasiga nagelband, trasiga glödlampor. Trasiga trassliga tankar. Tårkanaler. Skrattkramper. Hör du vintern, tevattnet som kokar. Försover mig. Sover för mycket för lite för ofta för sällan. Vattenfall. Faller som vatten. Tragik, komik. Eskapism. Som att lägga ett pussel där inga bitar passar in. Musiken en pacemaker i hjärtat. I, på, till. Prepositioner. Elchock. Fjärilar med vassa vingar i magen. Spänningshuvudvärk. Spänningen är lika med strömmen multiplicerat med resistansen. På tok för mycket resistans skulle jag vilja påstå. Vill hänga knäveck i taklampan, sova åt fel håll under sängen, gömma mig i garderoben. Hör du Vintergatan. Hur stjärnorna lyser, hur de dör. Våga göra en kullerbytta. Våga se på skräckfilm. Våga andas. En ubåt i tekoppen. Hör du horisonten. Blodet som pulserar. I otakt, fel takt. Saknar rytm. Känslan som rosa bubbelgum. Rött och rosa skär sig. Mer glitter, mer glitter. Musiken. Högre volym. Jag vill inte dö riktigt än. Stanna vänta. Stirra le. Derivera verkligehten. Definiera verkligheten. Dechiffrera verkligheten. Motorsåg. Ångesten inuti. Ubåtens kapillärer. Vatten som faller. Du fattar ju ingenting. Den totala, defekta entropin. Trasighet. Skrattagråtalevadö. I vitt och svart. Svart och vitt. Upp- och ner. Mycket skeva pusselbitar. Hör du träden som växer, nervimpulserna i hjärnan, syremolekylerna som kolliderar. Hör du andetagen.