Blindskrift Ett resignerat ursinne av köldskador dadlar ljudade någon innan han rullade ner för stupet Ovan det lösa kaklet är stjärnorna hemlösa Jag sitter på huk och gömmer mina hälsenor vanemässigt Ett gammalt fördriv av höstkänslor som långsamt klipper isär bokbladen Ett offer till gravitationen fastnar i ett vackert minne Plockar undan ett annat i myrstacken och suckar åt mina åsikter på dygnet, utspridda sandkorn som stulits av tiden