Sedan det grymma beskedet kom
har jag levt i rädsla och ångest
Ångest för att du är på väg ut ur
livet, ditt liv, mitt liv, din kärleks
och dina barns liv,
både det födda och det ofödda
Rädsla för att inte kunna hantera det ohyggliga
Rädsla för att säga något fel
Rädsla för att säga något
som låter tomt och falskt
Rädsla för att säga något sentimentalt
Rädsla för att sorgen ska lysa igenom
och bli till sten på börda för dig
Rädsla för att verka efterhängsen
och inte respektera din integritet
Jag stänger in mig i mörkret
och darrar av rädsla och ångest
Jag förstår förstås att min ångest
bara utgör en bråkdel av din egen
och att ditt mörker är värre än mitt
Ändå vågar jag vädja till dig:
Stäng oss inte ute, låt oss vara
delaktiga i resten av ditt liv
Din pappa