Min syster fotograferade en gång sina skor utifrån fågelperspektivet,
inget ovanligt i sig, det som förvånade mig var mest motivet.

Det var kanske en simpel sak för henne att göra,
en impuls grej, men det ville jag inte riktigt köpa.

Jag funderade om det egentligen var en reaktion mot det materialistiska i samhället,
en tyst demonstration för att uppmärksamma frånfället
som händer när materialet tar över känslorna
som ska vara mellan personer
då det allt oftare uppstår situationer
där kärlek numera föds och dör över Facebook.

En datorlänk som sköter relationer idag
framtiden är i sig datoriserad
en utveckling som personligen jag
är skräckslaget fascinerad
över, för om Marcus och Jenny på match.com
finner klicket alltför bokstavligt,
blir framtiden farlig
ganska allvarlig
men dock svårare för mig att relatera till skor.

Som var poängen i ett tidigare försök, men struntsamma
den tanken for iväg, jag ska dock nu inte nuvarande tanke stanna.

När kontakter söks och försöks över linjer kontrollerade,
blir referenserna tydligare trots att vi är distraherade
av datorer, stationer, televiserade apparater som avstannar
kritiskt tänkande hos Svensson trots att bloggande pratar om annat.

Nätet är övervakat på alla möjliga sätt,
om utvecklingen fortsätter får förmodligen Georges Orwell rätt
i hans apokalyptiska kalkyler, där totalitära styra.
Undergången sker inte 2012, utan 1984.

Men vi lämnar det nu, det blev för deprimerande i sig,
speciellt när ämnet var vad relationer betyder för mig.

För ska sanningen fram så har jag ingen aning,
Jag tänkte länge och väl på vad just mitt tema var.
Det var lättare med skor vilket blir en förvarning,
På att poängen i min text är långt ifrån ett svar.

Till den ekvation de kallar kärlek, som numera löses med matematisk division.
Om jag sänker min ordlek till relationer i sig, uppstår dessutom en intellektuell kollision.
Fast jag vet inte riktigt mellan vad, om det var mellan skornas relation till fotografiet kanske?
det är mest en kliche,
för att maskera en pojke
som kallar sig konstnär,
när han mest endast konstig är.

Om vi återgår till min syster och hennes skor och hennes kamera,
för det är det hon vill göra med sitt liv, egentligen det underbara.
I att fotografera en bild, är det ögonblick som just hon vill fånga
det vackraste, mest minnesvärda, av tusen miljontals många.
För det är hennes sätt att värdera den relation hon har till livet,
ett personligt uttryck,
utsmyckandet av omgivningen som jag själv sköter genom musiken.

För i en datoriserad värld blir det de viktiga,
letandet efter de ögonblick som tar tid att hitta.

Jag är nog väldigt cynisk, jag tror inte på magi,
inom den digitala världen, men jag såg nyss en fågel utanför flyga förbi.
Vilket gör mig säker på att allt som jag letar efter, allt mitt framtida nostaligska, all min lycka.
Finns att hitta utanför, där ute, men jag låter inte Marcus och Jenny misstycka.

För trots att deras första kontakt, förde oss närmare Orwells totalitära värld,
tror jag att magin skapades mellan dem iallafall, och att det nu innebär.
att även om kärlek föds och dör över facebook, lever den inte där.
Den lever emellan oss, där de magiska ögonblicken är.

För även om man magiska ögonblick fångar, genom fotografi och musik, lägger ut på internet
blir de trots allt inte sig likt, mer ändligt, istället för oändlig magi.

Men spåren finns där.

Och av spår kan man alltid skapa nytt,
som relationer, som magi.

Det digitala kommer att växa, kommer antagligen att ta över slutligen,
men det är inte nu, och inte heller i den närmaste framtiden.
För jag ser spår av magi varje dag, och jag ser andra
som ser likadant, som för över till varandra,
som sedan kommer föra över samma syn till sina framtida barn.

Vilket ger hopp inför framtiden
att jag har fel med min digitala fobi.
Och finns där spår, så kan man alltid skapa nytt med tiden.
Som relationer, med magi.