Det är i kön det börjar, hierarkin ”Jag minns dig inte...” säger han som om jag aldrig existerat innan, och vi dansar som om jag ännu inte börjat… existera på riktigt. Han är kåt, jag är.., där? Snyggare? Fräschare? Fullare? Än vad jag var längst fram i klassrummet med hulkande gråt och snoret rinnandes till mina klasskamraters förtjusning eller min klassföreståndares irritation. Eller förringandet "Vi var inte så snälla mot henne." Som en annan kille, ur en annan klass överslätande säger långt efteråt. Och jag? Nej jag svarar inte, kniper ihop ögonen allt vad jag klarar av för att slippa se orden. Sedan går jag iväg, skriver ner, förevigar mannen bakom meningarna:

Utsyn.

Hans blåmärken är smycken hon bär med stor försiktighet.
Bakom hans skratt går hon i tystnad, bär hans hat i mungipan.
Moderligt vårdar hon deras sorg,  fäster den i ögonvrån.

Hon är stark nog att bära alla hans bördor,
om nätterna gråter han,
bara hon vet.

Men man kommer långt på att se bra ut, om man nu saknar intelligens. Eller på att vara nästintill ett underbarn. "Du kan bli vad du vill, bara du vill!" Kraxar dessa läromästare i Hur Det Fungerar I Livet. De som varit med, har erfarenhet, de som vet. Och barnet funderar, tonåringen reagerar missmodigt. Hur kan man bli älskad? Att vara duktig är viktigare. Någon annan bestämmer hur man ska vara duktig. Vad de behöver. Städhjälp. Barnvakt. Någon som målar dina naglar. Tvättar dina kläder. En jourhavande medmänniska i alla lägen. Lyft på luren och ring. "Jag finns här för dina behov. Och om det är nödvändigt sätter jag på mig gummidräkten, din egen Batman i köket." För dig, jag är trots allt identitetslös. Men åtminstone kanske älskad, på prov  eller nåder. Som tack får jag växelpengar och en käftsmäll. Så att jag inte glömmer bort. Min position i livet.

Det är i kön det börjar, hierarkin. Uppfostrandet. Man knuffar tillbaka, de är ändå fler. Vackrare. Smartare. Viktigare. Och inte ett dugg rädda... de blir aldrig rädda.