Jag strosade nerför gatan med händerna i fickorna och min saknad steg mig åt huvudet. Snön hade precis smält bort och det susade i stuprännorna. Jag sparkade på gruset nerför gågatan borta vid Ängåsgatan. Gatorna låg öde, det var kallt, det var natt. I taket lyste stjärnorna. Jag lyfte huvudet och tittade – Karlavagnen, Orion, en bortglömd frukost och en sak som lyste jävligt starkt och bara skrek ensamhet. Och jag tänkte att alla hatade den, för att den hade samma musikstil som jag.

Jag granskade mina vita stövlar. Fan, en bit av skinnet hade gått bort på den högra. Allt var så åt fanders fel denna kväll. Håret fastnade på läpparna som var tjocka av rött gelébaserat lipgloss och jag nynnade på låtar om att jag gått den svåra vägen, om att livet aldrig smekt mig över kinden. Eller någon annanstans för den delen heller. Och varje femtiotvå sekunder åldrades jag.

Borde jag inte färga håret snart? tänker jag när jag öppnar dörren till klubben. Tanken spolas till vintergatan av tobaksmolnet som träffar mitt polerade ansikte. Kom igen nu, verka stressad. Se ut som att du har bråttom, annars kommer du inte härifrån i tid, tänker jag och tar ett djupt andetag när jag ser mina blossande kinder i dörrglaset. Jag entrar min scen med rak rygg och rättar till den snäckformade ringen på fingret, som jag fått av mamma, och det slår mig inte hur besviken hon skulle vara om hon visste.
Klackarna genomljuder golvet, fast musiken dunkar i allas bröstkorgar. Och jag märker blickarna, men jag låtsas som ingenting. Sätter mig ner. Där är han. Ali! ropar jag och han vänder sig om bortifrån baren, skrattar ut ett moln och kommer över golvet. Han påminner om en förlöjligad Ali G. Han har odlat mustasch och har tröjan i byxorna, ler ett leende större än Döda havet och stoppar en Marlboro röd i mungipan på mig. Han ger mig en kram och nyper mig lite i magen, håller tequilan i vänster hand och jag tänker att det inte är drinken som är felhållen. Det är han.

Jag sätter mig ner på en stol med en blommig kudde och undrar varför i helvete blommor på en kudde spelar någon roll för en alkis. Och min saknad stiger mig åt huvudet, fast inte lika mycket som den sjunde himmelen (ciggen) och min öl på 5.1 promille. Eller är det 5.2?
Bara han han han han han i mitt huvud och jag tänker på sommarnatten när magknip efter skratt mättes i Nm. Ali dråsar ner på sin stol och drar tummen över hakan, som att det skulle göra honom klokare. Han ser lite aerodynamisk ut. Och jag tänker för tusende veckan att detta är en kloak.

Det luktar spya och i varje hörn sitter några pokerspelande idioter och glor på min urringning. Och jag tänker att jag är den enda som inte hör hemma här. Jag tänker att jag är smart och skrattar när Ali hostar efter fjortonde himmelen. Jag kedjeröker. Gör rökringar. I taket lyser stjärnorna. En kristallampa som jag såg på Ikea, flera bortglömda frukostar, pappersätardagar, missade skolbussar och förlorade vänner. Ali hostar igen. Och jag tänker att han är min vän.
Hans andra vänner omringar bordet. Pablo som säger att han kan göra så att jag kommer direkt, Amel som bara säger hej och sitter tyst, och så…han. Han påminner om dig. Och han ger mig hejjagvetattdurökerkärleksgiftnattochdagochbrinnerensamhet-blickar. Han påminner om dig, han har lite sneda tänder, men hey, hans öl är ju i alla fall rätthållen. Hans leende är vackert, som ditt, och hans ögon är stora som rådjursögon. Luggen täcker pannan. Mitt blod koagulerar när jag ser att ni har likadana jackor, att han luktar Sean Paul, precis som du. Jag tänker, vi två är smarta, men han har inte rökt. Och har en lättöl. Jag vänder huvudet och tänker att han inte är tillräckligt cool. Mina naglar rispar på glasbordet i takt till musiken och jag gör nervösa rörelser, fast jag har glömt att jag måste verka stressad. Jorden roterar ytterligare kring sin axel, rör sig framåt våra före detta kärlekstider och mitt blod tinar igen, trots att jag inte ser på klockan.

Mobilen ringer. Det är Sandra, hon är full. Hon ringer bara för att säga att hon shaknar mej och att jag är hennesh biiaaaatch. Hon vet vad jag heter, men hon kallar mig lillan. Vi lägger på och jag tänker att Sandra är min vän. Jag är i tusende himmelen, men på norra halvklotet. Och jag fryser. Ali ger mig sin jacka och hostar igen, lite tyst, som för att inte höras. Jag öppnar batteriluckan på mobilen. På batteriet står ditt namn. Där har jag klottrar ditt namn. Och det är som en ”någon sa ditt namn igår”-känsla. Jag tänker att jag saknar dig, men det slår mig inte hur besviken du skulle vara om du visste.

Jag tänker att om jag inte hade varit så här, om jag hade varit mig själv, så hade vi varit oslagbara. Men då skulle du för fan inte få vara så jävla tjurskallig. Fast klart som rostbiff, jag älskade dig som mest när du var sur, när du gjorde väsen ifrån dig. När du inte var så tyst. Men din tystnad var ett eko. Jag kan inte bestämma mig. Till slut kommer jag fram till att du är ganska bra som du är. Jag undrar vad du gör nu. Kanske tänker du på mig? Nej… Jag får inte tänka på dig.

Någon ruskar om mig och säger att stället stänger. Jag stödjer mig på bordet när jag ställer mig upp. Ali har gått. Utan att säga hejdå. Men jag tänker att han är min vän och att han är ganska snäll. När han inte är full. Jag är smart i alla fall, jag har kontroll, säger jag till mig själv när jag vacklar ut ur klubben. Varje 52 sekunder åldras jag.

Och i taket lyser en enda stjärna.