Hon strök, kajalsvarta tårar ur brustet öga. Svalde kväljningen som letade efter bristningsgränsen inuti snörd strupe, gav den ett namn och väste mot tandkrämsstänkt glasskiva

- Du ska stå gjuten i sten, hör du det!
Bokstaverar dig d-ö-d över graven.

när huden brast över vita knogar, hon stödde livet mot det enda som fanns, en urinbeklädd porslinskant. Slängde en sista kyss har redan förlorat så många, tänkte hon och skrattade bakom sina vindränkta käkar och pekade utlämnande, på den andra kvinnan.
Det mörkgråa kaklet lekte kurragömma, snurrade för att vinna och hon såg en dörr blekna bort, försvinna.

- Du kommer inte undan. Det är för sent.

Vinkade lät hon lungorna nynna till de klockor som stillsamt börjat ringa. En himmel utan änglar och det brast, när bakhuvudet lade sig ner – för att vila.