Satt härom kvällen och funderade på vad romantik är.
Frågade mig själv varför så många underskattar det.
Fann bara ett svar.

Okunskap.

Jag är övertygad om att fler hade varit lyckliga om romantik
fick ta plats mer än bara då vissa dagar firades.

Varför inte ha romantik i vardagen?
Vad är det som skrämmer så många då det ordet kommer på tal?
Kan det vara förknippat med krav?

Djupa kärleksförklaringar öppnar hjärtat och vågar släppa in,
små söta meddelanden kittlar sinnet då känslan väcks att
någon saknar en.
En promenad mot havet, där man tar en picknick och njuter
i sällskapet viger in romantiken i stunden.

De som har romantik i vardagen, lyckas hålla kärleken vid liv
då svåra stunder nalkas. Erotiken blomstrar då romantiken får leva,
fritt utan gräns.

Insåg att alla dessa inrutade mönster förgör relationer, all stress
raserar känslan inför varann så man till slut ser skuggan av den
man en gång valde.
Romantiken dör, då samtal slutar föras, erotiken tappas då ingen
bryr sig om hur det går.

Varför är det så svårt att våga kliva ur mönstret för att
möta den man valde?
Varför prioriteras allt annat än familjen?
Många såna frågor har kommit upp då jag sett många av
mina vänner hellre lever som jag än att våga finna någon.

Romantik i vardagen kan leka fram känslor
som somnat, förhindrar sökandet mot nya möten, skapar
vikänsla istället för du och jag.
Erotiken tar fart då romantiken öppnar vägen mot
paradiset.