Det känns som att du utnyttjar mig, sa hon lågt.
Men du använder ju mig också, svarade han.



-

Han tar mig gång på gång.
Kvällar, dagar, morgnar.

Alltid samma (till)stånd, alltid
samma ord(löshet).
"Du kan ju i alla fall fråga
hur jag mår ibland".

Han håller för. Tycker inte
om att prata, alls.

Styr, pumpar; blundar
alltid, jag vet inte
om det är för att slippa titta
eller om jag bara är skönare
så.
Och jag försöker
tillfredsställa i alla fall honom
, börjar låta
lite, mest
för att han ska sluta.

Så kommer han. Drar ut, kliver upp
utan ett öga på mig. Går
ut i köket och lagar frukost.

Åt sig själv.



-

"Också?" Nej, du skulle lika gärna kunna
ha en uppblåsbar docka, tänkte hon.





Det gör ont att vara av luft.