jag vet att jag måste plugga, men du,
jag vill inte plugga fastän jag vet att jag måste. jag vill sitta på det nedtrampade gräset med dig, där vi satt i somras och inte brydde oss
om annat än att leva för stunden.
kanske kan man, om man vill, ta en filt
att ha under. ta bort allt det där skräpet; fimparna och alla trasiga plastmuggar. värdera oss bättre.
jag vill sitta där och skrapa
skorpor från våra knän med mina oborstade tänder, dofta cigarett och lyssna
på allt du sa du skulle berätta men aldrig hann. jag vet
att jag måste plugga.
men jag vill inte plugga. jag vill sitta bredvid dig och prata
om barndom för du tycker min dialekt är sötast när jag säger ö. jag vill lägga torkat ris
på din tunga,
samla småmynt och nynna till åttiotalsrock, för jag vet vi hade passat bättre in i den eran. och jag vill inte plugga.
jag vill stoppa mina fingrar
genom hålen på dina jeans och lägga något mjukt över mitt hjärta för det värker så och jag vet inte varför. jag vill luta mig mot din skinnjacka och tvingas krypa närmre om himlen börjar mörkna, för vatten är min andra stora skräck.
ensamhet är min första.
och jag vill inte plugga. jag vill slicka på mitt finger och dra
det över dina läppar.
fråga mig inte vad jag tror, eller vad jag önskar
för jag vill stanna i ögonblicket.
och jag vet att jag måste plugga. men du,
jag vill inte plugga. jag vill sitta på det nedtrampade gräset med dig.
och bara vara.