Gradvis
sjunker stormarna in

Väver in sig likt mosaik

De lägger sig där
som stumma monster
förgäves fäktande

Provocerar inte längre

Tiden läker inte såren helt
men det svider inte
Finns bara där
de där ärren

Åren travar på
i ardennerhästtempo
och gamla samveten
förmildras av omständigheterna

Bjuden in till livet
medveten om dess slut
elimineras alla störande moment