Mina händer är hårt bundna, precis som hennes
Med mina ögonlock slutna tänker jag stirra mig blind.

Ändå kan jag känna av hennes närvaro,
likt en paranoid skugga villig att offra sig för den ytliga tillvaro som väntar oss utanför pojkrummet.

Hennes händer skakar av ängslan, repet kring hennes handleder stramar åt sig allt hårdare och tämjer den avund av tillförllit jag aldrig kommer behöva lijera mig med igen.

Jag sluter mina ögon, upplöses,
försvinner i en framtidstro där jag har för avsikt revidera mitt namn mellan raderna, ta mig ut ur värld formad utifrån iaktagelse och fylla en sluten plats i din bokhylla.

Jag befäster mig i en annan dimension, jag hittar den del av mig som fortfarande inte har kopplats samman med din existens. Jag vill leva kvar, men det är inget annat än ett måttmdel som har för avsikt att sätta avtryck.

Jag söker efter det som inte inträffar,
förlöser allt det som inte funnit saningen.
Tills den dag hon står på min tröskel
för att vilseleda mig genom de blindas land,

men i de blindas land är fortfarande

den enögde kung.