Nej, det hade inte varit särskilt blåblodigt om jag skulle avlida i en snöstorm. Utan kontroll över det jag trodde mig vara min självbild, med läpparna viskande kryptiska tvåsekunderssanningar:


”måste använda varje ord som om det var mitt sista ord varje ord är mitt sista ord.”


Ja, det hade löst upp levande nervknutar men problemen hade fortfarande funnits kvar, lika mycket, lika obetydligt.


Jag är utskickad från en annan planet ibland.


Det allmänmänskliga är ett statiskt laddat fotografi över ett fotografi. Avbildande ett isigt hamrande duggregn.


Uppdraget:


det agentkliniskt kylslagna frihetsvidderna som jag aldrig kommer att bevista annat än högst tillfälligt då luften där är svår och tung och trög att andas.


I mitt huvud sjunger mina kaosartade synapser en sorgesång vilken tycks handla om hur det blir svårare och svårare att resa sig ur askan för varje gång det brinner till, kortsluts. Brinner ner -


till följd av att de i för dem kaotiska miljöer upplever sig själva kaotiska, emedan de flyter ut som tentakler mot okända dimensioner helt naturligt.


Det har blivit som i hatets sånger. Ungefär. Undrar, mest på skoj, eller jag vet förresten inte om jag har någon humor. Om han Lautréamont också härstammade från ett annat universum.


Om jag har förstått något rätt så är varje upplösning lika personlig.


Måste ändå tillstå att jag då och då har funnit en viss glädje i det köttsliga höljet jag blev tilldelad, åtminstone då jag i ensamhet beretts tillfället att utforska det.


Obestridligen bestämt, tror jag. Är det så att intrycken lämnar avtryck i sinnet, som så vitt jag upplever det, är en del av min fysiska kropps helhet. Det är svårt att veta. Någonting alls nu, när jag bara är där jag borde vara, i början, under stunder av skoningslös migrän.


Har kopplat ytterligt mycket ändå, faktiskt. Det har inte varit något problem att förhållandevis snabbt förstå att det inte finns särskilt mycket att förstå om man inte lägger någon vikt vid varför premisserna är bundna. Det är repen som retar, det är repen som piskar upp fradga.


Repen;


styva, pockande, skimrande och alltför overkliga för att kunna stå emot. En tanke gör ingenting, kan det kännas som.


För mig är det skillnad på en evighet och en sekund, men att veta att det inte behöver vara så, att det inte behöver vara alls, är kanske vad jag borde skriva min rapport om.


Sen, ja, det får bli i en helt annan galax, utan ljusår.


Att dansa premissernas dans är inte svårt, ståltråd för dig likt en marionettdocka. Du funderar inte så mycket över det. Härdat mörkt järn breder med åren ut sig som en ogenomtränglig hinna över tomheten och syfteslösheten i takt med att dina ögon blir tommare, din uppsyn småsint. Din benmärg vittrar med bitterheten.


Natten verkade alltid ljusare på andra sidan, för mig i alla fall. Språnget nu.




Adieu