Hon låg snyftandes bredvid mig och tillsammans sa vi att alla män är svin, men i smyg tänkte jag att det inte alls var sant. Världen var extra orättvis just då för jag delade fortfarande mitt hjärta med någon, medan hennes blev slängt på marken och överkört av hans cykel när han åkte därifrån. Med klumpen i halsen hade hon fått plocka upp det och hon höll det fortfarande i handen när hon staplade in i min hall. Det blev några hårda kramar innan vi ganska så snart började med att skrubba bort smutsen och det blödde och blödde och hon grät för att det gjorde så ont, men jag sa att såret måste rengöras ordentligt för annars blir det infekterat och hon nickade tyst medan tårarna pressade sig ut ur hennes stänga ögon och hennes panna hade hundra veck. Jag var hårdhänt för jag var arg och jag sa att du förtjänar inga sår och han förtjänar inga minnen, och hon nickade tyst medan tårarna pressade sig ut ur hennes stängda ögon och hennes tänder höll tag om hennes underläpp som om det gjorde det svårare att gråta med läpparna stängda.
Vi skrubbade hårt och länge och hjärtat hennes skrek i full panik och slet i sig själv när jag frågade vad som gjorde mest ont.


Efter många timmar av blod, svett och tårar låg vi raklånga i sängen och stirrade upp i det grå taket trots att stjärnorna lyste klara på himlen utanför. Så skrattade hon till åt hur dumt det var. Så dumt att man gråter över att ha fått hjärtat överkört av en idiot på cykel. Sedan började hon gråta igen. Först skrattgrät hon, sedan försvann det lilla klang som alldeles nyss lyst upp hennes sorg och hennes andning blev liksom hård-skör.










Hon låg snyftandes bredvid mig och tillsammans sa vi att alla män är svin, men i smyg tänkte jag att det inte alls var sant. Världen var extra orättvis just då för jag delade fortfarande mitt hjärta med någon.
Men allt hjärtskrubbande hade fått min tankebana i rullning och jag blev helt plötsligt tvungen att försäkra mig om ifall jag fanns i hans.
Knapprande.
Är du kär i mig fortfarande?
Kort och koncist. Inga krångligheter, jag ville bara höra precis det jag väntade mig att få höra. 7 minuter innan det surrande till och mina ögon som hunnit vänja sig vid mörkret fick kisa för att se vad som stod på den upplysta skärmen. "Jag vet inte".
Utan att röra en min eller muskel stirrade jag tomt på de tre skitord som prydde min skärm.







Hon låg stilla bredvid mig och hennes tunga, mjuka andetag vittnade om att hon befann sig i någon verklighetsrymmande dröm, kanske var det fortfarande de två och kanske skulle det alltid att vara det.
Jag låg snyftandes bredvid och viskade att alla män är svin. Världen var extra orättvis just då, som den är när hjärtan precis har blivit överkörda av cyklar eller spottade på av fula ord i SMS-form.
Jag ville inte bryta hennes nyfunna lugn, det skulle trasas sönder så fort hon var tvungen att ta emot verkligheten igen och hon behövde all vila hon kunde få innan vi skulle behöva städa bort dammet som lagt sig i såren under natten, för att sedan plåstra om så gott det gick.



Tog upp mobilen.
Knapprande.
Två sekunder,
ring ring.
En varm och ängslig röst i andra änden.
Lilla gumman, vad är det som har hänt?
Jag tog ett djupt och darrande andetag.





Dags att börja skrubba.