Det kan verkligen vrida i mig när jag upplever situationer som t ex House of the rising sun på ackustisk gitarr framför en lägereld. Det blir tuppjuck i min hjärna inför livsfilosofiska tankar , frammanade av 1,5 promille och en dansbandslåt. Jag hatar sentimentalitet, upprepande av den trettiofemte känslomässiga dalgångsfärden klockan två när gästerna ska gå hem eller vittnesmålet om skilsmässan till en grogg på Jack Daniels. Jag hatar blå ryamatta. Jag hatar ångestgräl och luftrening på offentliga inrättningar, uppgörelser på caféer eller i passagerarkön till nån slemmig finlandsfärja, nervösa skratt inför en påse med välbekant klirr, alkostinna metaforer ifrån resor, nätter och paaty-paaty. Jag hatar begreppet Carpe Diem, att greppa dagen, att följa sin inre vilja, att njuta av stunden. Jag hatar dess tomma innebörd, förhävelsen i just att försöka bli, att det egentligen inte är något annat än ett varumärke. Varumärket för det träsk vi aldrig kommmer upp ur, hur mycket vi än kravlar.

Jag hatar sex, svenssonsex. En liten dask på skinkan och Ska-Det-Vara-Nåt-I-Dosan-Idag? Jag hatar numren, milstenarna, älghornen, den djupa mascaran och det självbelåtna leendet efter ett 'ordentligt' knull. Jag hatar den sexualneurotiska förlamningen inför en kvinnlig överhypad kroppsdel, det stigmatiserade horkomplexet och det så oförlåtligt förrädiska i att 'knulla runt' och göra det som alla drömmer om och tyst fluktar på i smyg med en runkande hand.

Jag hatar att sitta i ett rum med en grupp tonåringar som alla siktar på Idiot...Idol2015, kör exakt lika rumsrena covers på kärlekslåtar av Celine Dion och försöker efterhärma exakt samma vibrato i slutvinjetten, det som hundratolvtusen ungdomar gör runt om i hela Europa i sin dröm att bli en återupprepning av föregående års solskenshistoria. Som om hjärnan stammade, stönande på instant repeat likt en enfaldig gingelmaskin. Bono hade aldrig kvalat in till Idol, ej heller Fred Åkerström eller Johnny Cash. De hade aldrig platsat i Vem Vill Bli Årets Hissmusik.

Och i det finns också skillnaden mellan musik som glider in som en Big Mac, och musik som faktiskt betyder något, som sätter avtryck i våra liv. Uttryck. Att ha något att säga och att hitta det optimala uttrycket att säga det på.

Jag hatar att försöka vara hipp inför samma jävla gäng missformade tonåringar, fulla av kamouflage för sin lilla rädda själ som aldrig fick plats i Celine Dions repetoar. Du möter nästan aldrig deras blick, dock en fånig uppstudsig kliché , blandad med fåniga citat och en stor skopa rädsla. Det är faktiskt få teens som jag gillar. De har sitt helvete som de måste kravla igenom och är hjärtligt välkomna på andra sidan ,när de väl hittat sig i spegeln bakom allt påklistrat bråte.

Jag hatar att se människor i min egen generation fråga dessa pappskivor om de är tillräckligt coola att kunna få dansa på samma parkett. Jag vill fan inte vara något mer än en negation för en tonåring, ett farligt djur som sliter loss deras fåniga paljetter om de kommer för nära.