Jag hävdas vara en ärlighetens kvinna
Ack, vikten av Kilimanjaro kan inte mäta tyngden
Som vilar på dessa ledbrutna axlar

Mitt svultna hjärta och dessa snedvridna tankar
Lämnar spår av osäkerhet, ovisshet, ovetanden

När något frågas mig hålls min tunga i järngrepp
Av rädsla att såra,omintetgöra, förblöda dig, förblöda mig?
Mina ord är blott en upprepning av dina egna

Tre små ord som ekar i mitt inre
Den beska smaken; Jag Älskar Dig

Fågelkvittret försakar mig
Fyrverkeripjäserna dör ut
Den glittrande nysnön befläckas
Den ljuva sångrösten krackelerar

Än dock, där står du med fötterna fast på jorden
Trots att du är i himmelen och läppjar på molnen
Kysser stjärnstoft från mina läppar, smakar det sött?

Vintergårdens granar reser sig ståtligt över marken
De pratar i vinande viskningar åt och fram

Fascinerad och betagen av enkelhetens ärlighet
Lämnas jag stum, indolent och håglös inför dig

Och dina stjärnkyssta läppar