Kylan igen. Som sittandes på ett isflak, flytandes på ett stilla ishav.
Illasinnat väsen, sked slår i mun och hals.
Metallsmak.
Förstår inte.
Har aldrig upplevt elakhet. Inte rädd för jag förstår inte vad detta är.
Utstrålar avsky, som en mörkröd slöja runt hennes jag.
Onåbar, ej mottaglig för känslor, som en maskin besjälad av ett virus,
ett väsen fött ur kaos.
Fokuslöst.
Jag, inlåst, ensam.
Att vara avskydd börjar ta form som ett oväder över horisonten.
Förvånad av den nya känslan. Förlamad tar jag på den, tar in den, känner den.
Som ett virus sprider den sig genom mitt nervsystem. När jag väl tillåtit känslan
att komma in, när jag smakat på den som en infekterad frukt jag fått av denna
suddiga värd åt kaos, så skulle den aldrig släppa taget.
Lika definitivt som en ruta som krossas förstår jag känslorna som växer i mig, oåterkalleligt fortplantandes som en sjukdom, festande på krossad oskuld och villkorslös tillit.
Isolation, inte helt olik den jag kände till innan jag föddes. Men kall på ett annat sätt.
Ond kyla. Förlamande svärta inuti, inte utanför.
En grogrund för hat är lagd..