Under flera års tid har du frågat mig hur jag mår.
Alltid undrat varför jag misshandlar mitt liv.
Du berättar för mig om och om igen att jag
betyder mycket för dig och att du tycker om mig.
Jag har alltid undrat varför du gör det.

Alltid har jag funnit dig spännande för att du inte
är mig lik någonstans, eller är du kanske likadan.
Ofta gör du mig förvånad, ställd och förvirrad.
Ändå tycker jag om dig på ett vis jag inte kan beskriva.
Är jag kanske intressant för min personlighet?
Eller på grund av allt jag varit med om?
Kanske för att jag är så ung?

Du har alltid funnits där, kanske inte då jag väl behöver det.
Varför är du inte där när jag behöver dig, baby?