Vad väljer vi för vändningar och mått
när dikten, likt musiken, vill frammana
en känsla, något som vi blott kan ana,
och som står över allt vi har förstått?

Ja, vilka spänningsfält, små ord emellan,
förmår att visa, inte det konkreta,
men det som inte riktigt går att veta?
Likt bäcken vi betraktar, långt från källan.

I klangen, fri från intellekt, musiken
kan låta toners relationer drabba,
och skilja sorgen ifrån högsta lycka.

Låt oss befria orden från logiken,
från slutsatser så mätbara och snabba
och snarare än att berätta, smycka.