Hela min själ trasas sönder,
hjärtat dras ut då tårar tvingas
bränna vid ögonvrån.

Saknaden vidrör hjärtats rot,
roterar, likt en kniv, då hela
min värld rasar sönder.

Du fattas mig, jag fattas dig,
aldrig jag trodde hungern efter
din doft kunde borra sig genom
sinnet.

Varje gång min känsliga själ
når texter från den tid du än
vandrade med oss, så faller
min bräckliga kropp ner i
gråt. Skakar, låter händerna
skymma ansiktet.

Om du någonsin når ditt samarkand
sjöngs i kyrkan.
Sjöng den idag, darrande röst,
stannade då allt välde upp.

Höstens sista blomma med Hasse Andersson
förblir minnet från din dödsbädd.
Cancern åt dig upp, vigde in ditt starka
sinne i dödens väntrum.

Hasse Andersson var din stora idol.
Minns än din lycka då han ringde dig.
Du var min fostermamma, mamma, allt.
Du älskade livet, likt ett barn,
sjöng likt ett barn.

Önskar så jag fick ut dina innersta känslor,
minns än din doft som skapar saknad
då känslan vrider min bräckliga själ.

Hasse Andersson
gav min fostermamma en sång, han
gav min fostersyster en sång
och jag tror jag kan se en sång till mig.
Nja, nu är det min känsla.

Höstens sista blomma blev vår sång,
min hyllning till dig.
Du fattas mig, vrids än
av plågor då sorgen hugger tag i mitt
sköra hjärta.