Att säga till någon vad den ska göra,
är som att idiotförklara den.
Att lägga en massa måste över
axlarna, på någon annan, är
som att inte respektera.

Svåra känslor väcks inom mig,
då måsten läggs över mina axlar,
skuld skymmer sikten, sjukdomens
svåra spår skär sönder vyn då
drömmar splittras.

Ingen annan än jag lever med min sjukdom,
alla har olika förutsättningar utifrån bakgrund.
Varför skulle jag vara viktigare i dag än då
jag var liten?

Öppnar aldrig hjärtat för kärlek, vet det bara
slutar illa, vet jag aldrig vågar sätta några känslor
i spel idag.
Kan låta sjukt i andras ögon, kan låta
patetiskt då vissa läser.

För mig är det viktigare att kunna vakna
varje dag i lugn och ro än att söka något
mitt hjärta aldrig får.

Jag har insett att kärlek inte existerar,
bara ett enda jagande efter ett byte, som
sen kastas i soptunnan. Vill aldrig vara
en siffra, vill inte behöva styras in
för att duga.

Det är mitt liv, mina känslor
mina rader då tankar snurrar runder