© Text och bild: Minkki Huldén

trots bristande livskompetens

har jag ändå stått ut och levt mitt liv med frågor, rädslor, undror, och funnit glädjekorn, passion och snudd på insikter ibland. Hur det gått till? vem vet? - men fast dagarna gått, och åren,  - här är jag alltjämt

livslevande, inkompetent

trots oförmåga att bygga en image - om så vore att jag plötsligt trodde på nödvändigheten av den - har jag hela livet fått möta hjärtlighet och vänskap, vänlighet och kärlek, men också avund och hat, fått bära hundhuvud för svenskarna i landet, och liksom alla, någon gång, pådyvlats egenskaper som jag saknar - "du är sådan" -, fått höra "svenskatalande bättre folk" och andra korkigheter av finnar som vägrat se mitt dubbla ursprung, men behövt markera sitt avstånd till det främmandefarliga

med ögon större än hundarnas i H.C. Andersens saga har jag slagit dövörat till, samlat kunskap om frön till split och hat, till våldets krigstriggande mekanismer  - och dagarna har gått, och åren, och här är jag, alltjämt,

livslevande, utan image

nu klingar samma mantra i en ny förklädnad - idag förväntas alla skapa sig sitt eget brand. 

Men jag är gammalbliven, står nu bättre pall mot yttre tryck - för dagarna har gått, och åren, och här är jag, alltjämt, kanske för att eller törhända trots jag har ett annat heligt Tretal än det som bakats in i denna livskompetensens, imagens och brandets treenighet:

jag har min barndoms julsymbol - tro, hopp och kärlek -, jag har mitt genus, saknar ett brand, men i hjärtat lågar en varmröd brand,

så länge dagarna går, och åren, och jag alltjämt får vara här, brandlös,

men med en gräsbrand i hjärtat

som ger lätthet i steglyften och håller mig

ömfotat

livslevande,

2012-02-23 12:27