Där stod de lutade mot var sitt hörn mot portens ingång. De hade stått här ett rätt bra tag nu och det började kännas av. Hösten hade tagit semester för ett tag och i gengäld lämnat kvar enstaka löv som låg lite här och var längs gatorna. Nu nalkades istället vinter med en sådan kyla som smög sig fram och svepte om en när man minst anade. Emellan åt hade de båda gått lite på sitt ställe för att skaka loss sig den men det verkade lönlöst.

Man märkte tydligt distansen mellan dem, inte bara räknat i meter utan även avståndet i känslor. Om man kunde räkna den kalla känslan (bortsett från vinden som strök sig emellan dem lite då och då och skapade ett ännu större avstånd än vad det redan var) i form av ett matte tal skulle det bli ett sådant där negativt tal upphöjt i en lika stor siffra. Och om man nu skulle gett sig på att räkna ut talet skulle man nog allt känna denna konstiga känslan mellan dessa två människor ända in i benmärgen.

Hennes ånger började plötsligt stiga upp över halsen och hon klamrade sig hjälplöst fast med händerna om det föremål som hon hade planerat så länge att ge till honom. Hon kunde inte längre se honom i ögonen och fäste därför blicken för ett tag för att studera de jämnt lagda gatustenarna. De bildade tillsammans ett jämnt mönster som var sådär perfekt, som hon inte trodde att någonting kunde vara längre. Greppet runt nallen bakom henne, var lika vit som den isbjörn som levde tvärsöver jorden bortom denna värld. Där kunde detta djur möjligtvis roa sig med annat än att i denna stund näst intill bli sönderklämd bakom någons rygg. För varje sekund då skammen ökade, blev trycket desto hårdare på nallen.

- Kommer du någonsin kunna förlåta mig?, frågade hon, aningen oroligt och tittade upp på honom. Detta var första gången som hon riktigt vågade kolla in i hans mörkbruna ögon. Han försökte verka obesvärad av situationen fastän man kunde märka att även han tyckte det hela började bli jobbigt. Man kunde ana en tidig rynka på hans panna som inte skulle kommit än på ett tag.
- Inte just nu, svarade han efter en stund, det kommer nog ta ett väldigt långt tag, tillade han. Allt blev tyst, och hoppet om att allt skulle bli bra igen eller åtminstone bättre än vad det var hade just försvunnit för hennes del. Minnena började plötsligt förtydligas, och hon började alltmer minnas det som hon egentligen inte alls hade någon stor lust till att komma ihåg längre. Nämligen orsaken till varför det stod så pass långt bort från varandra nu och till varför kylan hade börjat isa längs alla möjliga kanter och hörn. Det var till och med som om känslan mellan dem hade försvunnit.

I vanliga fall brukade det finnas en sådan där gnista mellan dem som var helt oförklarlig. Man behövde inte ha ovanliga krafter för att märka det, för det var något som bara strålade ut. Ingen av dem behövde ens lyfta ett finger eller komma med en sådan där kitshig replik för att få den andra falla, det här föll helt naturligt i alla fall. Denna spänning hade funnits ända sedan de sågs i höstas då inte bara dessa två människor hade fallit utan även alla sönderspruckna höstlöv från träden. Man fick väl bara ta och gratulera för denna självklara fallenhet. Ett stort gratulations kort med posten skulle skickas där man visade sin stora uppskattning. men i denna stund stod hon här endast med sin nalle bakom sin rygg.

- Älskar han verkligen henne? hörde man en tyst röst viska till den andra bakom hörnet, där två andra människor stod. Dessa människor hade hört allt som hade sagts under denna stund mellan det två andra. Det var nämligen dessa personer som hade varit så kallade vittnen till deras relation under ett rätt bra tag och kände sig en aning delaktiga.
Den andra svarade med en lika tyst röst - Älska är väl ett för starkt ord? sade han tvekande. De började små skratta och i några sekunder kändes allt mellan personerna bakom hörnet som fortfarande stod mittemot och tittade på varandra en aning lättare i luften. Men spänningen grep snabbt ett hårt tag om verkligheten igen efter att deras skratt började avta alltmer bortom hörnet och allvaret snuddade vid de andra två vid nästa hörn gång på gång. Det kändes som en sådan där irritationskänsla som man på alla möjliga bara ville få bort men som inte ville släppa taget om en helt enkelt.

I all hast försökte hon febrilt gömma alla hemska minnen så långt bak i hjärnan som möjligt, och helt enkelt inte tänka på dem. Åtminstone tänka på alla de glada stunder de haft istället, det var ju nämligen dessa som gjorde att man glömde de dåliga, iallafall för en stund. Det hade hon hört i en dokumentär på teve för ett tag sedan och det hade hon försökt att lägga på minnet. I nästa avsnitt hade nämligen personen i fråga varit som en ny människa, det liksom sprudlade av glädje från henne och man märkte inte ens en skymt av depression. Om man bara kunde känna sig lika glad som henne tänkte hon för en stund, och kunde inte undgå att fästa blicken nedåt då hon märkte att stenarna inte alls var särskilt jämnt lagda. Om man studerade dem riktigt noga kunde man se att några stenar lite här och var faktiskt pekade åt ett annat håll.

I vanliga fall skulle hon fortsatt att grubbla på detta misstag sådär som hon alltid brukade göra, men nu for tankarna genast iväg till någonting annat. Hon kom och tänka på den kväll då de tillsammans hade suttit och kollat in i elden. Det var nämligen bara de två som kretsade runt varandra och ingenting annat stod i vägen, inte ens en hjälplös nallebjörn.
När de vid denna stund hade kollat in i elden tillsammans hade det kännts lika starkt som deras känslor de hade för varann. Känslorna fanns fortfarande kvar någonstans hos dem, men med tiden alltmer slocknat likt deras eld. I detta fall berodde det inte endast på att vinden gett av sig en sådan kaftig blåst mot elden, utan fortfarande blåst vidare, tills den kommit mellan dessa två människor och orsakat ett avstånd som fortfarande fanns kvar i denna stund.

Vad som än kom att hända i denna stund, även om det skulle gå mot sitt slut, så visste de båda att det ändå alltid hade funnits och i viss mån skulle fortsätta att finnas en sådan där känsla mellan dem som inte ens den kraftigaste orkan kunde stoppa. Självklart skulle den med tiden trappa ner men aldrig övergå till ett slut. Det var bara så det låg till, för det gick nämligen inte att ändra. Hon lutade sig alltmer vid väggen mittemot honom för att få ett så stadigt stöd som möjligt för att kunna få kraft till att säga det som hon så länge hade velat att säga. Hon talade nu aningen tystare så att inte ens de där två andra småtasslande människorna runt om hörnet ens kunde höra.

- Jag vill ge dig en sak, viskade hon till honom och tittade rakt in i hans mörkbruna ögon. Det blev tyst en sådan där lång stund så att till och med tilltryckta nallen som formad hennes händer bakom ryggen började tvivla på att flytta till andra sidan av jordklotet ändå. Allt hade nog varit så mycket lättare än vad denna stund var. Tystheten varade i en sådan lång stund att till och med hon själv började tveka på om han verkligen hade förstått vad hon hade sagt eller om det verkligen var han som stod där och inte någon helt annan. Tankarna hann inte bli djupare än så, tills han svarade med en lugnande röst
- Nej, behåll den du, och gav henne en lätt puss på kinden och gick sedan därifrån.

För några minuter sedan hade han stått där med henne i denna port ingång där hon nu blev kvarlämnad ensam med nallen. Man kunde se hans skepnad försvinna längs gatan, och hon kunde inte undgå att ta en titt när han svängde in bakom kröken. Bort från henne och från denna höst som de hade spenderat tillsammans. Den kraft hon för ett ögonblick hade försökt att bygga upp, hade nu fullständigt rasat och istället låg den framför henne likt tegelstenar i väntan på en återuppbygg.

Nallen som hon hela tiden hållt bakom ryggen, den som hon i sina tankar hade velat ge bort, tog hon nu fram. Hon betrakta den nu djupt och desto mer hon studerade den ju tryggare kände hon sig. Hon lade den på marken brevid sig i väntan på att nallen skulle börja bygga upp ny kraft till både henne och sig själv. Nallen skulle nämligen snart fara iväg till isbjörnarnas land, vid andra sida av jorden medan hon själv skulle bära med all ny kraft och inte sluta ge upp.

Hon stod och stirrade ner på nallen för en stund men efter ett tag lämnade likaså hon port ingången. Hon började bege sig med raska steg längs gatan och det kändes som om hon inte kunde sluta gå. Där gick hon förbi alla möjliga affärer och människor, men det kändes som hon bara hade en sak i huvudet. Att komma bort från verkligheten en stund. Hon hade ingen aning om tid och rum för det kändes som hon inte kunde tänka klart. Där gick hon nämligen alldeles ensam vilket hon aldrig tidigare hade behövt vara. Efter ett tags vandrande utan att veta vart hon var på väg kom hon plötsligt på vad som fattades. Nallebjörnen som för en stund sedan hade gett henne kraft, hade hon nu i all hast råkat lämna kvar vid den övergivna porten.

Det var ju denna nalle som hade symboliserat de bådas tid tillsammans och det var den som hade funnits där när hon behövde tröst. Hon funderade på att snabbt rusa tillbaka och hämta den, men hur mycket hon än ville det, så insåg hon att det bästa kanske ändå var att glömma bort den och likaså minnena ifrån den. Även fast nallen aldrig kom till sin egna lilla värld bortom denna, kanske den trots allt blir lycklig. Det finns säkert någon annan som hittar den och som är i större behov av tröst än en själv, tänkte hon och smålog. Den eld som hade funnits skulle ändå inte slockna på ett bra tag.