Var så orolig då jag skulle åka till dig idag
många känslor virvlade runt, då bilen
närmade sig ditt hus.

Resan till dig omfamnades av prat om din
saknad efter mig, din ilska då jag inte
kunnat komma.
Orden flöt på, prat om sjukdomen
och frågor ställdes.

Det svåraste att inse du och din bror
ställts utan svar då jag inte kunde komma
uppkom då insikten blev uppenbar.

På uppfarten såg vi två unga killar, som
visade sig vara du och en bror du växt upp med,
gick sakta.

Då jag steg ur bilen, lika ranglig som ett barn,
sa du:
"Jag är inte arg på dig mamma."
Fick mitt hjärta att brista. Tårar ville krypa ut,
då vi omfamnade varann i en varm
kram. Då jag tog min väska ur bilen
torkade du en tår från din kind, men visade
det inte för mig.

Inne i huset sken alla upp, lamporna
värmde det hjärta som gråtit många tårar.
Saknaden efter varann fick oss att inse
var kärnan var.

Om igen vi möttes i en harmoni mor och son,
den son jag lämnade som spädbarn, för att
ge dig kärlek, jag inte förmådde då.

På ditt rum satte vi oss och tittade på
foton, du berömde min konst, frågade
frågor ditt hjärta ville ha svar på.

Mindes den dikt jag skrev om min egen
sorg, då mamma dött utan att själv våga
berätta varför.

Tog mod till mig, vågade öppna mitt eget
skrin, vågade visa min sårbarhet då
sjukdomen tog er från mig.
Mindes den tid jag orkade åka tåg, buss
varje månad. Tårar kröp sakta upp
mot ögonvrån, då insikten om din sorg
skapat avstånd.

"Jag har inte glömt dig, jag har en sjukdom
som gör mig skör idag."
"Mamma, jag är inte arg på dig."
"Jag är så stolt över dig, så glad du
lever och mår så bra."
"Mamma, kommer du att dö?"
"Hjärtat, min sjukdom... Får min kropp
att inte orka. Tänk du har 100% av styrka,
jag har 40.
"Mamma, jag har ont i mina ben, tränar
jag mycket får jag ont, lika så med min storebror.
"Kolla upp det."
"Mamma, jag vågar inte, tänk om det är samma
du du har, mamma."
" Jag lovar att kämpa så ni ska få ha mig i
livet länge."
"Lovar du?"
"Du och mina andra barn gör att jag orkar."
"Mamma, kommer du att dö?"
"Jag kan inte lova dig att jag lever tills jag blir
gammal, men jag vill."

Nere i köket väntade fika, vi satt med din
fosterpappa, som du kallar plastpappa.
Han trodde vi ville vara själva, men det ville
inte vi.

Efter fikan gick vi upp igen och då insåg
vi hur lika vi är.
Släktträd vill du ha, släktträd vill jag ge dig,
vi bytte nummer så vi kan prata ofta.

Kom ner igen där alla var samlade
vi satte oss och då berättade jag hur
viktiga de är för dig, hur min hälsa är.
Din fostermamma visste inte hur hon skulle
berätta för dig, efter samtalet med
kontaktpersonen vi har båda två.
Såg på de att sorgen infann sig. Blev ledsen
själv, men glad att du funnit din plats.

Skrev på papper så din framtid är tryggad,
visade varann styrka och mod. Orden flödade
då kärleken till dig spirade.
Berättade en saga om vårt liv då vi
var på ditt rum, du ville jag skulle berätta
för dem andra.

Så stolt över dig, så lycklig att dina år
där gett dig alla styrkor.
Rötterna börjar växa, vingarna ger dig
luft, snart mitt älskade barn du vuxen är,
snart du kommer hit till din mamma, som
burit dig under mitt bröst.

Vår historia likt ett lapptäcke, som
sakta sys ihop, bit för bit din historia
vävs ihop med nuet.

"Du, min son, är för alltid mitt barn,
jag, din mamma, för alltid är din mor
vad som än sker i vårt liv."

Älskade barn, glöm aldrig dessa ord,
förblindas aldrig av sorg, då våra vägar
inte alltid korsas. I mitt hjärta min
ängel finns, i min själ du andas längtan,
kärlek, och min kärlek till dig.

Hemvägen tung, men ljus ändå,
då insikten att min sparvunge blivit
en ung man som lever sina drömmar.

Stenen nu borta vyn skänker ljus och värme.
Kramen vi gav öppnade vägen mot
nya sinnen, nya vägar. Foton visar
historien, mötet visar framtiden.

Vid din sida jag alltid vandra, blåser
luft i din själ, skriver kärlek i ditt hjärta.
Mamma jag är, mamma jag förblir.

Älskar dig min son, älskar dig av hela
mitt hjärta.