hon viker sakta dagsskruden

i särskilda

skarpa

veck

eld åser

rörelsen

ansiktet är

sorgsenhet

matt

barfota

står kvinnan i månsilvrande

ruta

stjärnfrön andas himlajordar

den vita nattskruden

den med knyppelrosor

faller mjukt

ned över

vågor av vitt siden

kvinnan

nattbruden

lägger sig i bädden

sluter ögon

andas drömrosens blad

bäddfågel

lyfter henne

in i träd

hon föds

varje

natt