Innan tolkningen av typsnittet Vinterbläck
var jag endast en utväxt i en av asfaltens sprickor
som knappt fått hela sin blomkorg ovanför den
betong som tryckt ner min blick mot det undre

Jag var den duvan med ihålig fjäderdräkt
De brutna vingarna höll mig kvar och fick utstå
hånet till den flygande artens livsyttring
När en destination ville nås kämpade musklerna
med de mest simpla duvsteg

Nu kan jag inte längre känna stanken av svart bernsten
eller ens se krubban där mitt huvud stred uppåt
Inte heller faller så mycket som en fjäder när jag
skrynklar till min huvudbonad av självaste nervositeten
att möta din blick